Direktlänk till inlägg 12 mars 2014

Värdelösa värdelösa skitliv.

Av nothingreally - 12 mars 2014 16:30

     Jag vet inte vad jag tänkte på när jag slutade ta mina piller. Att jag skulle må bättre utan dem? För det gör jag inte. Det vet jag ju, egentligen. Jag mår piss, jag kan knappt gå upp ur sängen och göra allt som jag måste. Jag rättar mig själv: jag kan inte. Jag vill ingenting, jag kan ingenting. Jag faller, jag mår värdelöst, äckligt dåligt. Men jag tvivlar starkt på att det bara är för att jag slutade ta mina piller i en vecka och några dagar. Jag vet att jag alltid brukar krascha extra hårt när det är vår. Jag vette fan hur jag ska ta mig igenom allt, men jag antar att ta mina äckliga piller är en början, även om det enda de gör är att ta bort spetsen på taggarna, och inte ens allihopa.

     För er som inte vet hur det är att må och leva såhär, så kan jag försöka att förklara lite. Tänk dig att du har brutit båda benen. Tänk dig att dina ben är krossade, du skriker efter hjälp. Det finns tusentals människor omkring. Tänk dig att 80% ignorerar dig, bara går förbi och skiter totalt i hur mycket smärta du blir tvungen att utstå. Resten av dem säger åt dig att sluta klaga.

     "Ställ dig upp och gå för fan! Du bara överdriver! Jag har också brutit benen en gång, men jag ställde mig upp och gick ändå!".

     Saken är den att du kan inte ställa dig upp. Du kan inte gå. Ändå är det ingen som förstår det. Och tänk dig skammen över att du inte kan, hur mycket du än försöker. Alla andra kan ju gå, eller hur? De där som sa att de också hade brutit benen kunde ju gå, så varför inte jag?

     Tänk dig nu att du fick en rullstol så att du kan ta dig framåt. Det går enklare nu, eller hur? Och du har fått smärtstillande så att du inte känner någonting heller (liknelse med antidepressiva), gud vad bra. Ingen har rättat till benen så att de läker ihop fint, men det bryr sig ingen om. Det är nu allt det jobbiga börjar. Det enda stället som är anpassat efter ditt handikapp är ditt eget hem. Där är allt lätt att få tag på, och du behöver inte kämpa lika mycket.

     Tänk dig nu att vart du än går utanför hemmet så finns det bara trappor. Inga hissar, inga ramper. Trappor. Du kan inte ta dig upp. Du ser att alla andra kan gå upp och ner för trapporna hur lätt som helst. Du får dömande blickar för att du inte kan. För att komma upp blir du tvungen att kämpa till gränsen av allt du har.

     Tänk dig ett liv där du måste kämpa med exakt allt. Det är så det är när man är kliniskt deprimerad. Tänk dig fan i mig för innan du kommenterar om något som du inte vet om. Om du inte var tvungen att kämpa med vardagen så var du inte extremt deprimerad som du själv påstår. Sluta göra allt till en jävla tävling! Jag får fanimig spunk på er allihopa.

 
 
Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa

Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa

12 mars 2014 18:21

Otroligt bra beskrivet!
Det är verkligen så där är när man har en depression eller annan psykisk ohälsa för den delen. Känner igen mig så mycket och du har verkligen förklarat bra genom att måla upp en bild av hur det känns.

Får jag dela detta inlägget på min blogg? Svara gärna med en liten kommentar till mig om jag får det :)

Mvh Sara http://saramodigh.bloggplatsen.se/

http://saramodigh.bloggplatsen.se

nothingreally

12 mars 2014 23:35

Tack så jättemycket! Jag hoppades på att någon skulle känna igen sig. Och självklart får du dela den om du vill!

 
Jessika Hagenvald

Jessika Hagenvald

15 mars 2014 22:40

Jag läser men finner knappt inga ord. Känner igen mig så väl så de gör ont i hjärtat men är ganska mörkt just nu så har svårt att komma fram med något vettigt att säga. Det jag egentligen skulle vilja höra från någon är att jag inte är ensam då iallfall jag känner mig så sjukt ensam i allt de här, så de vettiga jag kan säga är att du inte är ensam och vill du skriva så gör jag mer än gärna de.
Äckliga hemska "sjukdom" (har svårt att acceptera depression som sjukdom än..)!!

http://jessika-hagenvald.webnode.se

nothingreally

16 mars 2014 02:33

Jag är glad att någon känner igen sig, men det är samtidigt sorgligt. Jag hoppas innerligt att det ljusnar för dig snart. Depression är verkligen en hemsk och äcklig sak.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av nothingreally - 21 december 2014 03:04

     Jag var på dejt idag. Jag har varit så himla nervös hela veckan för den här kvällen, och var jätterädd att göra bort mig eller nåt. Som tur är gick bra väldigt bra. Vi var hemma hos mig och förfestade lite för oss själva, pratade mycket och drac...

Av nothingreally - 13 december 2014 18:21

     Jag försöker få en akuttid hos doktorn innan jul så att jag faktiskt kommer att vara närvarande på julafton. Kommer att få reda på om jag fick tiden eller inte i början av veckan, sen så kanske jag har läkartiden i slutet av nästa vecka. Förhopp...

Av nothingreally - 21 november 2014 08:11

     Flera månader har kommit och gått. Världen är i spillror. Min syster är inne på psyket av anledningar som annars bara finns med i skräckfilmer. Alla är traumatiserade av det som har hänt. Hela min jävla familj är sönder av det som har hänt. Inge...

Av nothingreally - 29 juni 2014 23:25

     Jag orkar inte. Jag har förstört allt igen. Satt och glufsade i mig choklad. Känner mig så sjukt äcklig, så jag tänker bara sitta här och ignorera världen ett tag. Jag är så förbannad på allt och jag orkar inte ens låtsas att jag är glad. Fan ta...

Av nothingreally - 25 juni 2014 16:54

     En av mina bästa vänner kommer över idag! Är jättepeppad, för jag har inte träffat honom på länge. Jag önskar att jag hade energi till att städa tills han kommer, men det kommer nog inte att bli så. Jag somnade inte förrän vid nio imorse, så.. J...

Presentation

Jag försöker bara ta mig igenom dagen, vilket kan vara svårt för mig.

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards