Jag vet inte vad jag ska eller kan säga. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara allt som pågår, för jag orkar knappt hålla huvudet över marken, än mindre få ordning på alla tankar, minnen och känslor. Jag vet bara en sak, och det är att jag inte är okej. Det är något allvarligt fel på mig, det är jag säker på.

     En del av mig vill bara ligga i sängen hela dagen och bara stirra. En del av mig vill gråta och skrika, slå sönder saker, få någon att fatta, vem som helst, att jag behöver hjälp. En del av mig vill svälja alla mina piller i tystnad, låta döden ta mig utan att någon vet om det förrän det är försent. En del av mig, den delen som vinner, är den som torkar tårarna, skämtar och skrattar bort allt. 

     Jag tänker ofta på hur alla skulle reagera om jag dog under natten. Att jag en dag inte svarar när de ringer mig, inte öppnar när de knackar på min dörr. Vad skulle ni göra då? Hur många gånger skulle ni ringa? Knacka? Skulle ni fråga mina grannar efter en extranyckel? Skulle ni vara oroliga ens?

     Så det visade sig att jag var död. Skulle ni gråta? Skulle ni gå sönder på insidan så som jag skulle om det var ni? Skulle du sörja mig, pappa? Hur lång tid skulle det ta innan du fick reda på det? Skulle det vara en av de få gånger som du verkligen skulle märka mig? Skulle någon. Ens. Minnas. Mig?

     Efter skolan var slut så gick jag bara sönder. Allt hade varit jättejobbigt väldigt länge, för jag är en korkad idiot som inte kan göra någonting rätt. Jag behövde inte fler saker att stressa och vara ledsen över. Men sen så kom nationella proven i engelska. Jag hade muntligt och uppsatsskrivningen för någon vecka sen, och det gick bra med dem, men jag skulle ha resten idag. Läs- och hörförståelse. Läsförståelsen gick bra, men jag sabbade allt på hörförståelsen. Hörde inte vad de sa, de bara babblade, och jag hade knappt sovit inatt. I just fucked it all up. Jag vill inte göra min engelsklärare besviken, men jag vet att jag gjorde det. Jag ska kunna det där, engelska ska vara min grej och jag sabbade allt.

     I alla fall, det slutade med att jag gjorde något korkat. Minns ni när jag sa att jag skulle gå ner i vikt eller nåt? Förmodligen inte, men det är vad jag har gjort i alla fall. Inte tillräckligt mycket, dock. I alla fall så har jag varit jätteduktig med att inte äta för mycket kalorier och en massa annat tjafs, och gick ner några kilon, men efter provet var jag helt förstörd, så jag gick ner till ÖB och köpte jättemycket mat, godis, kakor, vad som helst. Det gick säkert på över hundra kronor, och det var ju ÖB, så jag hade en stor kasse som nästan flödade över. Jag gick hem, låste dörren och drog ner gardinerna. Sen åt jag. Jag kunde inte stoppa mig själv, jag bara vräkte i mig. Jag lyckades sluta när hälften var uppätet. Det var då jag såg hur mycket jag hade vräkt i mig på mindre än en halvtimme, och jag tänkte på hur vidrig jag är, vilket stort misslyckande jag är. Så jag gick in till badrummet och satte fingrarna i halsen för första gången på flera månader. Sedan lovade jag mig själv att jag aldrig skulle göra det igen. 10 minuter senare så gjorde jag om allt igen; vräkte i mig, panikade, fick ur mig det. Nu lovar jag mig själv att jag aldrig ska göra om det igen, men jag vet att det inte är sant. 

     It looks like Mia is back, again. 

     Igår åkte jag till pappa, ska stanna här till söndag. Det var egentligen ett väldigt impulsivt besök, men pappa och hans fästmö Eva tyckte att det bara var roligt att jag kom, sa dem. Det enda villkoret var att jag skulle stå ut med att vara ensam större delen av idag, för att de skulle jobba, men det hade jag självklart inget emot.

     När jag vaknade idag, vilket var runt 12-tiden, så kände jag mig ganska så nere. Mer än vanligt. Det fanns ingen riktig anledning, det bara var så. Jag ville egentligen bara sjunka genom jorden och stanna där nere för evigt, men jag tog mig upp ändå.

     I alla fall, jag gick in i köket för att fixa något att äta, och då såg jag att det låg ett vitt kuvert på bordet med mitt namn på. I kuvertet fanns det ett kort och en femhundring.

     "Här kommer en försenad påskhälsning från oss. Köp något som gör dig glad. Kram, pappa och Eva."

     Jag fick en liten tår i ögat faktiskt, det får jag alltid när någon gör något fint för mig. Det spelar ingen roll vad det är för något, stort eller litet, känslan av att någon tänker på mig och gör något för att få mig att känna mig bättre.. Jag blir bara så jävla rörd. Det kanske inte alltid märks på mig, men jag blir det. Senare, när jag är ensam igen, så sitter jag och tänker på det. Även om det bara var en liten sak. Något som bevisar att någon har tänkt på mig. Det betyder ändå mycket för mig, för det känns som att jag betyder något. Fånigt, va?

     Jag är verkligen på en mörk plats just nu. Jag har bara en massa dåliga tankar, och jag kan inte ta mig ur det. Allt är så jävla jobbigt, jag vill bara ge upp. Jag vill skära mig själv, och det känns som att jag inte bryr mig om någonting längre. Misslyckad och korkad, det är vad jag är. Vette fan hur jag klarar mig ur det här ikväll.

     Jag är så sjukt trött (bieffekt som jag fick när jag försöker sluta med Lamictal), men ändå jävligt peppad. Peppad på att gå ner i vikt, för jag har bestämt mig för att göra det igen. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta cykeln ner till Statoil och pumpa den och sen ta ett varv med den, eller om jag ska sova. Jag hoppas att tröttheten går över snart så att jag kan börja tappa cm och kilon, och börja bygga muskler och självförtroende istället!