Jag vet inte vad jag ska eller kan säga. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara allt som pågår, för jag orkar knappt hålla huvudet över marken, än mindre få ordning på alla tankar, minnen och känslor. Jag vet bara en sak, och det är att jag inte är okej. Det är något allvarligt fel på mig, det är jag säker på.

     En del av mig vill bara ligga i sängen hela dagen och bara stirra. En del av mig vill gråta och skrika, slå sönder saker, få någon att fatta, vem som helst, att jag behöver hjälp. En del av mig vill svälja alla mina piller i tystnad, låta döden ta mig utan att någon vet om det förrän det är försent. En del av mig, den delen som vinner, är den som torkar tårarna, skämtar och skrattar bort allt. 

     Jag tänker ofta på hur alla skulle reagera om jag dog under natten. Att jag en dag inte svarar när de ringer mig, inte öppnar när de knackar på min dörr. Vad skulle ni göra då? Hur många gånger skulle ni ringa? Knacka? Skulle ni fråga mina grannar efter en extranyckel? Skulle ni vara oroliga ens?

     Så det visade sig att jag var död. Skulle ni gråta? Skulle ni gå sönder på insidan så som jag skulle om det var ni? Skulle du sörja mig, pappa? Hur lång tid skulle det ta innan du fick reda på det? Skulle det vara en av de få gånger som du verkligen skulle märka mig? Skulle någon. Ens. Minnas. Mig?

     Efter skolan var slut så gick jag bara sönder. Allt hade varit jättejobbigt väldigt länge, för jag är en korkad idiot som inte kan göra någonting rätt. Jag behövde inte fler saker att stressa och vara ledsen över. Men sen så kom nationella proven i engelska. Jag hade muntligt och uppsatsskrivningen för någon vecka sen, och det gick bra med dem, men jag skulle ha resten idag. Läs- och hörförståelse. Läsförståelsen gick bra, men jag sabbade allt på hörförståelsen. Hörde inte vad de sa, de bara babblade, och jag hade knappt sovit inatt. I just fucked it all up. Jag vill inte göra min engelsklärare besviken, men jag vet att jag gjorde det. Jag ska kunna det där, engelska ska vara min grej och jag sabbade allt.

     I alla fall, det slutade med att jag gjorde något korkat. Minns ni när jag sa att jag skulle gå ner i vikt eller nåt? Förmodligen inte, men det är vad jag har gjort i alla fall. Inte tillräckligt mycket, dock. I alla fall så har jag varit jätteduktig med att inte äta för mycket kalorier och en massa annat tjafs, och gick ner några kilon, men efter provet var jag helt förstörd, så jag gick ner till ÖB och köpte jättemycket mat, godis, kakor, vad som helst. Det gick säkert på över hundra kronor, och det var ju ÖB, så jag hade en stor kasse som nästan flödade över. Jag gick hem, låste dörren och drog ner gardinerna. Sen åt jag. Jag kunde inte stoppa mig själv, jag bara vräkte i mig. Jag lyckades sluta när hälften var uppätet. Det var då jag såg hur mycket jag hade vräkt i mig på mindre än en halvtimme, och jag tänkte på hur vidrig jag är, vilket stort misslyckande jag är. Så jag gick in till badrummet och satte fingrarna i halsen för första gången på flera månader. Sedan lovade jag mig själv att jag aldrig skulle göra det igen. 10 minuter senare så gjorde jag om allt igen; vräkte i mig, panikade, fick ur mig det. Nu lovar jag mig själv att jag aldrig ska göra om det igen, men jag vet att det inte är sant. 

     It looks like Mia is back, again. 

     Igår åkte jag till pappa, ska stanna här till söndag. Det var egentligen ett väldigt impulsivt besök, men pappa och hans fästmö Eva tyckte att det bara var roligt att jag kom, sa dem. Det enda villkoret var att jag skulle stå ut med att vara ensam större delen av idag, för att de skulle jobba, men det hade jag självklart inget emot.

     När jag vaknade idag, vilket var runt 12-tiden, så kände jag mig ganska så nere. Mer än vanligt. Det fanns ingen riktig anledning, det bara var så. Jag ville egentligen bara sjunka genom jorden och stanna där nere för evigt, men jag tog mig upp ändå.

     I alla fall, jag gick in i köket för att fixa något att äta, och då såg jag att det låg ett vitt kuvert på bordet med mitt namn på. I kuvertet fanns det ett kort och en femhundring.

     "Här kommer en försenad påskhälsning från oss. Köp något som gör dig glad. Kram, pappa och Eva."

     Jag fick en liten tår i ögat faktiskt, det får jag alltid när någon gör något fint för mig. Det spelar ingen roll vad det är för något, stort eller litet, känslan av att någon tänker på mig och gör något för att få mig att känna mig bättre.. Jag blir bara så jävla rörd. Det kanske inte alltid märks på mig, men jag blir det. Senare, när jag är ensam igen, så sitter jag och tänker på det. Även om det bara var en liten sak. Något som bevisar att någon har tänkt på mig. Det betyder ändå mycket för mig, för det känns som att jag betyder något. Fånigt, va?

     Fan i helvetes jävla hora! Jag orkar fan inte mer. Jag orkar inte leva såhär. Jag är så jävla dum i hela huvudet och jag förtjänar fan inte att leva. Allt jag gör blir fel, det slutar bara med att jag sårar alla hela tiden och förstör allt. Som idag. Jag gjorde det, igen. Som alltid. Allt gick ju så bra, och så sket sig allt. Och det är mitt fel, bara mitt fel. Jag orkar inte ens tänka på det, orkar inte tänka på någonting. Varför kunde vi inte bara ha haft kul? Varför var det tvunget att bli komplicerat?

     Mitt ex sov över hos mig. Vi hade kul. Vi åkte till Gävle, köpte hårfärg och godis. Sen så kollade vi på film och lyssnade på musik innan i somnade. Dagen efter, alltså idag, så var det annorlunda. Hon började kyssa min nacke, och jag vet inte vad som hände, men typ automatiskt så kysste jag henne tillbaka. Jag har saknat henne jättelänge, saknat allt kul vi hade, alla minnen. Så jag trodde att jag fortfarande kände något antar jag. Sen började hon göra saker och det kändes fel. Så sjukt jävla fel, och ändå så fortsatte jag. För att hon ville. Sen så bara eskalerade det. Hur ska man säga, saker hände. Min sjuka idiot-tanke var "det slutar snart, om jag avbryter nu så kommer jag bara att såra henne, det var ju jag som började, det blir säkert inte mer än såhär ändå". Det var inte förrän hälften av kläderna var borta, och byxorna började gå samma väg som jag avbröt det. Och såklart så sårade jag henne. "Du ville ju! Det var ju du som började! Varför fortsatte du om du inte ville?" Hon grät. Jag grät, och jag gråter fortfarande. Jag är så jävla äcklig. Jag är ett jävla svin.

     Hon har åkt hem nu. Varför blev det såhär? Jag ville bara att vi skulle vara vänner, och nu så blev det såhär. Eller ja, ett tag trodde jag att jag ville, det var ju därför som jag kysste henne tillbaka. Men sen så ville jag inte längre, och allt blev fel.. Och det är mitt fel. Allt är mitt fel.

     Jag skulle kunna döda för en cigarett just nu. I vanliga fall röker jag bara på fest, men nu orkar jag inte bry mig. Jag önskar att en vänlig själ kunde köpa ut åt mig, men jag förtjänar det inte, det vet jag. Jag förtjäna bara att dö, och vet du vad? Att dö skulle vara helt jävla underbart. 

     Nnnnnnnnnnnnnnngggghhhhhh.... Frustrerad. Jag vill färga om håret och ta en till piercing, börja om på klänningen som jag försökte sy, spela ett nytt tv-spel, läsa böckerna som jag skickade efter för två veckor sen. Och jag vill göra något på impuls och bara skita i att tänka på konsekvenserna hela tiden. Kan jag göra det? Nej.

     Jag bråkade med mitt ex häromdagen. Vi skulle träffas den här helgen av någon anledning, men jag ställde in det, så vi ska träffas nästa helg. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde bryta kontakten helt och hållet en gång för alla, så varför gör jag inte det? Är jag verkligen så dum i huvudet att jag måste fortsätta att plåga mig själv över samma idiotiska saker hela tiden? Det kommer bara att sluta som förr: att jag plockar upp bitarna och försöker att fixa allt medans hon står och skäller och fördummar mig. Säger att allt är mitt fel, att jag drar ner henne, att jag inte är tillräcklig. Att det är mitt fel att jag inte är tillräcklig. Får mig att känna mig värdelös. Blir arg på mig för ingenting. Använder mig för att få som hon vill..

     Det jobbigaste är att hon är så snäll i ena sekunden, vi skrattar och har det bra, och i nästa så är det hus i helvete. Ett felsteg är allt som krävs. Jag är rädd att det kommer att bli samma sak igen, för hon har sagt förr att hon vill försöka igen, men att vi ska ta det långsamt och lära känna varandra igen. Jag är rädd, och trött. Trött på att alltid fejka att vara glad för att inte dra ner andra i skiten eller göra folk irriterade. Jag är så trött på att alltid tassa på tårna och göra mitt bästa hela tiden. Varför kan ingen älska mig även när jag inte är glad och gör mitt bästa för att alla ska vara nöjda? Varför måste det alltid vara jag som ska hålla ihop allt i hela världen inom alla kategorier? I hela mitt liv har det varit jag. Den som ska fixa allt och vara duktig. Och nej, nu pratar jag inte om just en enda bestämd sak i en bestämd kategori, utan om allt. Små saker, stora saker. Allt.

     Jag har redan gått igenom så mycket. Kan jag inte bara få ha någon som inte räknar med att jag ska vara stark hela tiden? Någon som älskar mig tillbaka, för en gångs skull.

     Allt gör mig irriterad idag. Jag stör mig så mycket på att många gästskådespelare i Supernatural är värdelösa. I alla fall barnen. Och en hel del andra. Serien är bra, och de flesta är bra skådespelare, men dem som är dåliga.. Fan vad jag stör mig. Speciellt idag. Stela, uttryckslösa, går inte in i rollen. De bara står rakt upp och ner på stället och säger sina repliker, inte mer. Dem bryr sig inte ens om att det ser ut som om dem har suttit på en decimeter lång spik och pratar som om de lärde sig att prata igår. Jag kan inte skylla på de små barnen, de som är mellan 0-8 år. Mellan 9-11 har jag också relativt mycket överseende, men över det så har jag ingen tolerans alls känns det som. Ännu värre med vuxna skådespelare. Vad fan ska man vara skådespelare om man inte kan skådespela för?

     Jag har inte åstadkommit någonting idag. Jag gick inte till skolan. Jag har inte diskat, städat eller tvättat. Jag har bara duschat, ätit och kollat på supernatural. Och varit en bitch. Jag är åtminstone en ren och mätt bitch.

     Jag vet inte vad jag tänkte på när jag slutade ta mina piller. Att jag skulle må bättre utan dem? För det gör jag inte. Det vet jag ju, egentligen. Jag mår piss, jag kan knappt gå upp ur sängen och göra allt som jag måste. Jag rättar mig själv: jag kan inte. Jag vill ingenting, jag kan ingenting. Jag faller, jag mår värdelöst, äckligt dåligt. Men jag tvivlar starkt på att det bara är för att jag slutade ta mina piller i en vecka och några dagar. Jag vet att jag alltid brukar krascha extra hårt när det är vår. Jag vette fan hur jag ska ta mig igenom allt, men jag antar att ta mina äckliga piller är en början, även om det enda de gör är att ta bort spetsen på taggarna, och inte ens allihopa.

     För er som inte vet hur det är att må och leva såhär, så kan jag försöka att förklara lite. Tänk dig att du har brutit båda benen. Tänk dig att dina ben är krossade, du skriker efter hjälp. Det finns tusentals människor omkring. Tänk dig att 80% ignorerar dig, bara går förbi och skiter totalt i hur mycket smärta du blir tvungen att utstå. Resten av dem säger åt dig att sluta klaga.

     "Ställ dig upp och gå för fan! Du bara överdriver! Jag har också brutit benen en gång, men jag ställde mig upp och gick ändå!".

     Saken är den att du kan inte ställa dig upp. Du kan inte gå. Ändå är det ingen som förstår det. Och tänk dig skammen över att du inte kan, hur mycket du än försöker. Alla andra kan ju gå, eller hur? De där som sa att de också hade brutit benen kunde ju gå, så varför inte jag?

     Tänk dig nu att du fick en rullstol så att du kan ta dig framåt. Det går enklare nu, eller hur? Och du har fått smärtstillande så att du inte känner någonting heller (liknelse med antidepressiva), gud vad bra. Ingen har rättat till benen så att de läker ihop fint, men det bryr sig ingen om. Det är nu allt det jobbiga börjar. Det enda stället som är anpassat efter ditt handikapp är ditt eget hem. Där är allt lätt att få tag på, och du behöver inte kämpa lika mycket.

     Tänk dig nu att vart du än går utanför hemmet så finns det bara trappor. Inga hissar, inga ramper. Trappor. Du kan inte ta dig upp. Du ser att alla andra kan gå upp och ner för trapporna hur lätt som helst. Du får dömande blickar för att du inte kan. För att komma upp blir du tvungen att kämpa till gränsen av allt du har.

     Tänk dig ett liv där du måste kämpa med exakt allt. Det är så det är när man är kliniskt deprimerad. Tänk dig fan i mig för innan du kommenterar om något som du inte vet om. Om du inte var tvungen att kämpa med vardagen så var du inte extremt deprimerad som du själv påstår. Sluta göra allt till en jävla tävling! Jag får fanimig spunk på er allihopa.

     När jag vaknade upp idag blev jag vettskrämd. Det var blod lite överallt i sängen, och jag förstod inte varför. Förrän jag såg ner på mig själv och mindes gårdagen.

     Jag hade kollat på serier hela dagen, och det kändes ganska bra när jag väl var djupt inne i dem. Jag hade sett ut ytterligare en säsong av supernatural och spelat lite tv-spel. Det var inte förrän vid 3 på natten, när jag hade bestämt mig för att sova, som allt rasade ner på mig igen. Allt var för jävligt, och ärligt talat kändes det som att jag inte skulle överleva natten. Det gick som det gick, och det slutade med att jag skar mig, över både armar och ben. Djupast på armarna. Jag plåstrade om mig så gott det gick med gasbindor och allt, men det blödde igenom undernatten. Jag hade väl missbedömt hur illa det var. Det hade bildats sårskorpor när jag vaknade, men så fort jag rörde på mig så gick såren upp igen, och började blöda som tusan. Jag har fått kontroll över det nu.

     Jag vette fan hur jag ska kunna dölja det här för mina vänner. De vet ju om att jag skär mig, men jag hade lovat att sluta och den här gången hade det inte slutat särskilt bra. Jag har tur som bor själv i alla fall, så att jag inte behöver dölja det för föräldrar eller en partner.

     Jag mår ganska dåligt över det nu. Jag känner mig svag, och jag vet att det beror på att jag måste få i mig socker nu. Blodförlust = måste få i sig socker så att kroppen kan återhämta sig bättre. Så jag ska steka pannkakor med mycket sylt och grädde. Det kanske får mig att må bättre psykiskt också. Nåväl..

     Har någon här haft en liknande upplevelse, eller är det bara jag som är korkad? Om någon här har det, hur hanterade du situationen?

     Jag undrar om mina vänner verkligen bryr sig om mig. Jag undrar om de tänker på mig och undrar vad jag gör när de inte är där, vad jag tänker på och hur jag mår.

     Jag vet att de inte förstår hur jag mår, det är uppenbart. De förstår inte varför jag inte kommer till skolan. De tror att det bara är att släpa dit mig, sen är det inget mer med det. Jag älskar mina vänner, de är de bästa jag har haft, men ja.. Jag kan inte prata med dem. Mest för att det inte finns något att prata om. Jag är kroniskt deprimerad och jag tycker att livet är piss. Jag är nere hela tiden och kan inte prestera, vad mer finns det att säga, och varför? Att prata om det tar mig ingen vart. Jag är trött på att samma meningar upprepas om och om igen.

     "Kämpa på! Det blir bättre! Du måste bara hitta din passion här i livet! Jag finns här om du behöver prata, okej?". Nej. Nej nej nej och nej igen. Jag vill kunna prata med er, men jag kan inte. Jag bara kan inte.

     Jag är rädd. Jag är så jävla rädd. Jag vet att jag kommer att få gå minst ett extra år på gymnasiet, jag är för dum i huvudet för att klara av skolan helt enkelt. Jag är bara så jävla rädd, för jag vet att de inte kommer att vilja stanna i den här staden efter examen. De kommer att sticka, skaffa nya liv och nya vänner och glömma bort mig. Och jag kommer att bli ensam igen. De kommer inte att vilja hålla kontakten med mig, varför skulle de? Jag är ingen.

     Jag älskar mina vänner och jag har ingen aning om de älskar mig tillbaka.