Jag är i en mörk och djup avgrund, tio mil djup och tio mil bred. Jag ramlade ner för några år sedan, dock inte hela vägen ner på en gång.

     Jag har under hela mitt liv stått och balanserat på kanten av stupet. Av någon anledning kunde jag inte gå bort från kanten, kunde inte ta mig till den säkra, stabila marken några meter bort. Jag hade försökt många gånger, men jag hade aldrig lyckats. Någon osynlig kraft verkade hålla mig kvar. Det enda jag kunde göra var att fortsätta gå fram och tillbaka längs den farliga, smala kanten, medan de andra kunde gå var de ville.

     Jag blev mobbad, såklart, för många olika anledningar. I flera år störde det mig inte ens, jag fokuserade för mycket på att hålla balansen för att ens märka vad de sa och gjorde.

     En dag så knuffade de mig, och jag föll. Jag landade på en klippa, tio meter ner. Jag hade blåmärken och skrubbsår, men värre än så var det inte. Jag började klättra, och jag nådde nästan kanten innan jag föll igen; den här gången ännu längre ner. Jag försökte ropa på hjälp, men ingen brydde sig riktigt. De svar jag fick var att jag skulle sluta fåna mig och klättra upp igen, men jag kunde inte. Jag kämpade verkligen. Jag skrubbade knän, bröt naglar och fick blåmärken, men jag fick fortfarande samma, upprepade meningar: "Klättra upp då", "du försöker ju inte ens", "jag klättrade minsann upp ur ett hål utan att klaga, så du är ju fan patetisk". Den värsta var nog " Du får skylla dig själv som alltid gick omkring vid kanten".

     Jag blev fast i hålet i många, många år. Jag föll bara djupare och djupare ner i avgrunden varje gång jag försökte klättra upp igen. Jag hade nu nått bottnen. Jag låg där, utmattad, sönderslagen, krossad, med alla revben synliga när jag hörde att det hände saker långt ovanför mig. Hjälpen hade äntligen kommit.

     Tillslut hade läkare kommit fram till hålet. Den första frågade varför jag hade hoppat ner dit med flit, och kommenterade hur onödigt det var. Den andra föreslog terapi, och började fråga hur det kändes att vara därnere i hålet. Han sa att jag inte alls var fast i ett hål, utan att jag bara hade intalat mig det. "Det blir vad du gör det till!", sa han. "Kom upp nu. Jag har inte hela dagen på mig, så sluta slösa min tid på dina dumheter."

Jag förstod inte vad han hade menat med det. Blev han tappad som ett barn eller? Det var väl klart att jag var fast i ett hål, en avgrund! Jag ser ju det själv, jag känner det själv. Jag har försökt att ta mig upp i flera år. Jag har kämpat mig igenom blod, svett, tårar, och en hel del andra vätskor, och har ändå inte lyckats ta mig upp. Hur vågar han?

     Tillslut kom en doktor som förstod att jag faktiskt inte kunde klättra, och det tyckte jag var en början i alla fall. Hon började slänga ner piller till mig, och sa att jag skulle ta dem varje dag, för då kommer jag en dag att få vingar, så att jag kan flyga upp istället.

     Det var för nio månader sedan. Just nu sitter jag där, längst ner på bottnen i den kalla, mörka avgrunden. Jag har fått mina vingar, men jag kan inte flyga. Jag har försökt, gång på gång, men lik förbannat kan jag inte för mitt liv ta mig ur avgrunden. Det är något som drar i mig, samma kraft som höll kvar mig vid kanten när jag var liten. Nu drar den i mig från alla håll. Jag kan inte röra mig, jag kan inte stoppa det, jag kan inte ens skrika på hjälp. Jag kan bara sitta här och låta det hända. Och än en gång står alla ovanför mig, och dömer mig för något de inte har en aning om.