Nu är jag hemma igen, och som vanligt är allt piss. Min lillasyster försökte ta livet av sig idag. Det är den andra gången på två månader. Hon är mobbad av några idioter som skickar hatmeddelanden till henne på fb och via sms. Det gick så långt att hon rymde hemifrån och drack tändvätska. De letade i flera timmar efter henne, tillslut hittade polisen henne och tog henne till sjukhuset. Mycket mer än så vet jag inte, för under hela den tiden satt jag på ett jävla tåg och kunde inte göra någonting. Nu har jag ju hela jävla Sverige emellan oss. Morsan säger i alla fall att hon mår "bra" nu, dvs att tändvätskan är ur kroppen och att det inte finns några fysiska skador. Resten är säkert skit. Hon ska till BUP snart, och jag hoppas att hon får riktig hjälp nu, annars vet jag fan inte vad jag gör. Vad fan är det för jävla skitsamhälle vi lever i där 13-åringar försöker ta livet av sig om och om igen?

     Egentligen så kom jag hem för flera timmar sen, och jag ska egentligen sova, men jag orkar fan inte. Allting är bara så åt helvete och jag orkar fan inte med världen. Min storasyster var i alla fall snäll och köpte ett paket cigg åt mig. Det behövdes verkligen. Jävla satan att jag inte blir arton förrän i höst! 

     Jag mår inte så jävla bra egentligen. Det kanske verkar som det när jag är ute bland vänner och i skolan, men det är inte så. Jag säger ofta att det är helt okej, oftast för att jag inte orkar prata om det. Det är jobbigt när folk frågar. Det känns kanske bättre att skriva om det, jag vet inte. Jag vet egentligen inte varför jag skriver om det heller.

     Jag har gått upp i vikt igen. Jag har gått upp över 15 kilo. Läkare säger att jag är i normalvikt och kan gå upp flera kilo till, men det känns inte som så. Jag borde träna och äta mindre. Problemet är att jag inte kan sluta äta. Jag bara äter och äter hela tiden. Jag är grovt sockerberoende, det vet jag.

     Jag är inte direkt ful, men jag känner mig inte nöjd heller. Det är svårt att förklara. Jag är glad att jag har mer kurvor, men samtidigt känner jag mig för stor. Jag ska försöka gå ner lite i vikt. Får se hur det går.

      Fuck yes! Idag fick jag ett sms om att böckerna som jag har reserverat finns på biblioteket nu! Jag har väntat i flera veckor på att de ska komma, och nu så har de äntligen gjort det! Önskar att jag kunde hämta dem idag, dock, men jag måste vänta till på tisdag.. Jag är ju hos morsan nu, och kommer inte hem förrän sent imorgon.

      Ni förstår inte hur peppad jag är! Jag visste inte ens att de fanns förrän några veckor tillbaka! Det är 

fortsättningen på två olika serier som jag har följt i några år, och jag har väntat så jävla länge, och nu ska jag snart få läsa dem! Jag kan skriva mer om böckerna när jag har dem i handen.

     Jag var till doktorn igen i tisdags, och hon skrev ut en ny medicin till mig eftersom att jag fortfarande inte mår bättre. Det är en medicin som jag ska ta på kvällen, och ska tydligen båda hjälpa för måendet och sömnen. Mirtazapin. Jag ska dock fortfarande ta både Propavan och Fluoxetin som vanligt. Har dock höjt dosen sen en tid tillbaka, jag går nu på maxdosen, 60 mg. Har inte känt av så mycket av det, men vi får se hur jag mår till nästa gång jag går till psykiatrin, har det inte förbättrats då så måste jag byta igen. 

     Fy satan dock vilken abstinens jag har. Jag trappar ju ner på Lamictal fortfarande, bara 100 mg kvar. Biverkningar så fort jag missar att ta den en enda dag. Undrar om jag ens kommer att kunna sluta med den.. Satan.

     Fan i helvetes jävla hora! Jag orkar fan inte mer. Jag orkar inte leva såhär. Jag är så jävla dum i hela huvudet och jag förtjänar fan inte att leva. Allt jag gör blir fel, det slutar bara med att jag sårar alla hela tiden och förstör allt. Som idag. Jag gjorde det, igen. Som alltid. Allt gick ju så bra, och så sket sig allt. Och det är mitt fel, bara mitt fel. Jag orkar inte ens tänka på det, orkar inte tänka på någonting. Varför kunde vi inte bara ha haft kul? Varför var det tvunget att bli komplicerat?

     Mitt ex sov över hos mig. Vi hade kul. Vi åkte till Gävle, köpte hårfärg och godis. Sen så kollade vi på film och lyssnade på musik innan i somnade. Dagen efter, alltså idag, så var det annorlunda. Hon började kyssa min nacke, och jag vet inte vad som hände, men typ automatiskt så kysste jag henne tillbaka. Jag har saknat henne jättelänge, saknat allt kul vi hade, alla minnen. Så jag trodde att jag fortfarande kände något antar jag. Sen började hon göra saker och det kändes fel. Så sjukt jävla fel, och ändå så fortsatte jag. För att hon ville. Sen så bara eskalerade det. Hur ska man säga, saker hände. Min sjuka idiot-tanke var "det slutar snart, om jag avbryter nu så kommer jag bara att såra henne, det var ju jag som började, det blir säkert inte mer än såhär ändå". Det var inte förrän hälften av kläderna var borta, och byxorna började gå samma väg som jag avbröt det. Och såklart så sårade jag henne. "Du ville ju! Det var ju du som började! Varför fortsatte du om du inte ville?" Hon grät. Jag grät, och jag gråter fortfarande. Jag är så jävla äcklig. Jag är ett jävla svin.

     Hon har åkt hem nu. Varför blev det såhär? Jag ville bara att vi skulle vara vänner, och nu så blev det såhär. Eller ja, ett tag trodde jag att jag ville, det var ju därför som jag kysste henne tillbaka. Men sen så ville jag inte längre, och allt blev fel.. Och det är mitt fel. Allt är mitt fel.

     Jag skulle kunna döda för en cigarett just nu. I vanliga fall röker jag bara på fest, men nu orkar jag inte bry mig. Jag önskar att en vänlig själ kunde köpa ut åt mig, men jag förtjänar det inte, det vet jag. Jag förtjäna bara att dö, och vet du vad? Att dö skulle vara helt jävla underbart. 

     Jag gick till doktorn igår. Jag har mått värre än vanligt ett tag, så jag blev tillslut ditkallad. Det slutade med att doktorn inte visste vad hon skulle göra med mig, för min medicin fungerade inte. Hon ville att jag skulle sluta med Lamictal och börja på en ny medicin, men först måste jag trappa ner. Sen vet hon inte vilken medicin jag borde ta istället, men hon föreslog Litium, och eventuellt även byta ut Fluoxetinet mot något annat. Jag vill inte ta Litium, fan, den medicinen skrämmer mig. Har man väl börjat så är det inte säkert att man kan sluta. Jag sa åt henne att fortsätta leta till nästa gång vi ses, för nej. Inget Litium till mig, tack. Det tänker jag bara ta om inget annat fungerar. Kan någon som tar/har tagit Litium som kan berätta sina erfarenheter om det? 

     Jag ska också ta en del blodprover. Jag gillar att ta sprutor och blodprov, faktiskt. Det enda jag inte gillar med det är att man måste ta bort det som täcker armarna. Jag vill inte att de ska se mina ärr.

     Nnnnnnnnnnnnnnngggghhhhhh.... Frustrerad. Jag vill färga om håret och ta en till piercing, börja om på klänningen som jag försökte sy, spela ett nytt tv-spel, läsa böckerna som jag skickade efter för två veckor sen. Och jag vill göra något på impuls och bara skita i att tänka på konsekvenserna hela tiden. Kan jag göra det? Nej.

     Jag bråkade med mitt ex häromdagen. Vi skulle träffas den här helgen av någon anledning, men jag ställde in det, så vi ska träffas nästa helg. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde bryta kontakten helt och hållet en gång för alla, så varför gör jag inte det? Är jag verkligen så dum i huvudet att jag måste fortsätta att plåga mig själv över samma idiotiska saker hela tiden? Det kommer bara att sluta som förr: att jag plockar upp bitarna och försöker att fixa allt medans hon står och skäller och fördummar mig. Säger att allt är mitt fel, att jag drar ner henne, att jag inte är tillräcklig. Att det är mitt fel att jag inte är tillräcklig. Får mig att känna mig värdelös. Blir arg på mig för ingenting. Använder mig för att få som hon vill..

     Det jobbigaste är att hon är så snäll i ena sekunden, vi skrattar och har det bra, och i nästa så är det hus i helvete. Ett felsteg är allt som krävs. Jag är rädd att det kommer att bli samma sak igen, för hon har sagt förr att hon vill försöka igen, men att vi ska ta det långsamt och lära känna varandra igen. Jag är rädd, och trött. Trött på att alltid fejka att vara glad för att inte dra ner andra i skiten eller göra folk irriterade. Jag är så trött på att alltid tassa på tårna och göra mitt bästa hela tiden. Varför kan ingen älska mig även när jag inte är glad och gör mitt bästa för att alla ska vara nöjda? Varför måste det alltid vara jag som ska hålla ihop allt i hela världen inom alla kategorier? I hela mitt liv har det varit jag. Den som ska fixa allt och vara duktig. Och nej, nu pratar jag inte om just en enda bestämd sak i en bestämd kategori, utan om allt. Små saker, stora saker. Allt.

     Jag har redan gått igenom så mycket. Kan jag inte bara få ha någon som inte räknar med att jag ska vara stark hela tiden? Någon som älskar mig tillbaka, för en gångs skull.

     Det finns inte mycket jag kan säga, inte mycket jag kan göra. Jag antar att det är som det är och att jag måste leva med det, som vanligt. Att skriva om det kommer inte att förändra något, för jag har inget att säga. Det är jobbigt. Folk säger att de är här för mig, att jag ska prata med dem, men vad gör det för skillnad? Allt är bara äckligt meningslöst. Jag har gått ner till rälsen ett par gånger den senaste veckan. Vid en tunnel, där tåget går tillräckligt snabbt. Där de inte skulle märka förrän det var försent för att stanna. Samtidigt så vet jag att jag inte kan göra såhär mot Henne.