Jag försöker få en akuttid hos doktorn innan jul så att jag faktiskt kommer att vara närvarande på julafton. Kommer att få reda på om jag fick tiden eller inte i början av veckan, sen så kanske jag har läkartiden i slutet av nästa vecka. Förhoppningsvis får jag en ny medicin, för det jag har nu funkar inte. Jag har inte självskadat under en väldigt lång tid, och helt plötsligt har jag börjat igen. Så, ja.. Jag hoppas att jag blir tagen seriöst och inte blir dumförklarad eller något, eftersom att det inte är min vanliga läkare.. Litar inte på någon annan. De är dumma i huvudet allihop, i alla fall där jag kommer ifrån.

     Jag bryter ihop hela tiden numera. Det är jobbigt att låtsas vara som vanligt. Jobbigt att de som märker inte orkar bry sig. De frågar såklart om jag mår bra och dylikt, men det är inte det jag vill höra. Min bästa vän brukar säga åt mig att prata med henne om det, men jag vet att hon tycker att det är jobbigt när jag bryter ihop, så jag låter bli och låtsas att allt är bra istället. Jag vill bara att min bästa vän ska bete sig som en sådan och låta mig gråta ut mot hennes axel. Jag vill höra att hon bryr sig. Jag vill känna mig omtyckt, är det för mycket begärt? Men jag kanske bara är sentimental och överdriver. Det är bara så jobbigt just nu, och jag behöver lite kärlek. Jag ska träffa henne imorgon, så ytterligare en dag av lögner antar jag.

     Flera månader har kommit och gått. Världen är i spillror. Min syster är inne på psyket av anledningar som annars bara finns med i skräckfilmer. Alla är traumatiserade av det som har hänt. Hela min jävla familj är sönder av det som har hänt. Ingen behöver mina jävla problem, det blir bara värre då, så jag försöker verkligen att bete mig som en normal och funktionerande människa. Trots att jag försöker så har jag bara varit i skolan en gång den här veckan, under en enda lektion.

     Jag är så tom. Jag orkar knappt bry mig längre. Jag försöker verkligen, men det går som det går, och med det menar jag inte alls. Det känns bara så meningslöst.

     Jag känner mig äcklig. Har knappt gått ner i vikt alls. Jag kan inte hålla mig ifrån mat och godsaker, jag bara proppar i mig allt jag får syn på. Som en gris. Jag förstår inte hur jag kan vara såhär vidgrig..

     Idag ska sköta mig. Jag ska inte äta, och om jag gör det, så ska allt upp igen. Doing it anyway I can, I guess. Jag måste vara försiktig, dock. Jag är hos farsan, och väggarna är tunna.

     Jag vet inte vad jag ska eller kan säga. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara allt som pågår, för jag orkar knappt hålla huvudet över marken, än mindre få ordning på alla tankar, minnen och känslor. Jag vet bara en sak, och det är att jag inte är okej. Det är något allvarligt fel på mig, det är jag säker på.

     En del av mig vill bara ligga i sängen hela dagen och bara stirra. En del av mig vill gråta och skrika, slå sönder saker, få någon att fatta, vem som helst, att jag behöver hjälp. En del av mig vill svälja alla mina piller i tystnad, låta döden ta mig utan att någon vet om det förrän det är försent. En del av mig, den delen som vinner, är den som torkar tårarna, skämtar och skrattar bort allt. 

     Jag tänker ofta på hur alla skulle reagera om jag dog under natten. Att jag en dag inte svarar när de ringer mig, inte öppnar när de knackar på min dörr. Vad skulle ni göra då? Hur många gånger skulle ni ringa? Knacka? Skulle ni fråga mina grannar efter en extranyckel? Skulle ni vara oroliga ens?

     Så det visade sig att jag var död. Skulle ni gråta? Skulle ni gå sönder på insidan så som jag skulle om det var ni? Skulle du sörja mig, pappa? Hur lång tid skulle det ta innan du fick reda på det? Skulle det vara en av de få gånger som du verkligen skulle märka mig? Skulle någon. Ens. Minnas. Mig?

     Efter skolan var slut så gick jag bara sönder. Allt hade varit jättejobbigt väldigt länge, för jag är en korkad idiot som inte kan göra någonting rätt. Jag behövde inte fler saker att stressa och vara ledsen över. Men sen så kom nationella proven i engelska. Jag hade muntligt och uppsatsskrivningen för någon vecka sen, och det gick bra med dem, men jag skulle ha resten idag. Läs- och hörförståelse. Läsförståelsen gick bra, men jag sabbade allt på hörförståelsen. Hörde inte vad de sa, de bara babblade, och jag hade knappt sovit inatt. I just fucked it all up. Jag vill inte göra min engelsklärare besviken, men jag vet att jag gjorde det. Jag ska kunna det där, engelska ska vara min grej och jag sabbade allt.

     I alla fall, det slutade med att jag gjorde något korkat. Minns ni när jag sa att jag skulle gå ner i vikt eller nåt? Förmodligen inte, men det är vad jag har gjort i alla fall. Inte tillräckligt mycket, dock. I alla fall så har jag varit jätteduktig med att inte äta för mycket kalorier och en massa annat tjafs, och gick ner några kilon, men efter provet var jag helt förstörd, så jag gick ner till ÖB och köpte jättemycket mat, godis, kakor, vad som helst. Det gick säkert på över hundra kronor, och det var ju ÖB, så jag hade en stor kasse som nästan flödade över. Jag gick hem, låste dörren och drog ner gardinerna. Sen åt jag. Jag kunde inte stoppa mig själv, jag bara vräkte i mig. Jag lyckades sluta när hälften var uppätet. Det var då jag såg hur mycket jag hade vräkt i mig på mindre än en halvtimme, och jag tänkte på hur vidrig jag är, vilket stort misslyckande jag är. Så jag gick in till badrummet och satte fingrarna i halsen för första gången på flera månader. Sedan lovade jag mig själv att jag aldrig skulle göra det igen. 10 minuter senare så gjorde jag om allt igen; vräkte i mig, panikade, fick ur mig det. Nu lovar jag mig själv att jag aldrig ska göra om det igen, men jag vet att det inte är sant. 

     It looks like Mia is back, again. 

     Jag är verkligen på en mörk plats just nu. Jag har bara en massa dåliga tankar, och jag kan inte ta mig ur det. Allt är så jävla jobbigt, jag vill bara ge upp. Jag vill skära mig själv, och det känns som att jag inte bryr mig om någonting längre. Misslyckad och korkad, det är vad jag är. Vette fan hur jag klarar mig ur det här ikväll.

     Nu är jag hemma igen, och som vanligt är allt piss. Min lillasyster försökte ta livet av sig idag. Det är den andra gången på två månader. Hon är mobbad av några idioter som skickar hatmeddelanden till henne på fb och via sms. Det gick så långt att hon rymde hemifrån och drack tändvätska. De letade i flera timmar efter henne, tillslut hittade polisen henne och tog henne till sjukhuset. Mycket mer än så vet jag inte, för under hela den tiden satt jag på ett jävla tåg och kunde inte göra någonting. Nu har jag ju hela jävla Sverige emellan oss. Morsan säger i alla fall att hon mår "bra" nu, dvs att tändvätskan är ur kroppen och att det inte finns några fysiska skador. Resten är säkert skit. Hon ska till BUP snart, och jag hoppas att hon får riktig hjälp nu, annars vet jag fan inte vad jag gör. Vad fan är det för jävla skitsamhälle vi lever i där 13-åringar försöker ta livet av sig om och om igen?

     Egentligen så kom jag hem för flera timmar sen, och jag ska egentligen sova, men jag orkar fan inte. Allting är bara så åt helvete och jag orkar fan inte med världen. Min storasyster var i alla fall snäll och köpte ett paket cigg åt mig. Det behövdes verkligen. Jävla satan att jag inte blir arton förrän i höst! 

     Jag mår inte så jävla bra egentligen. Det kanske verkar som det när jag är ute bland vänner och i skolan, men det är inte så. Jag säger ofta att det är helt okej, oftast för att jag inte orkar prata om det. Det är jobbigt när folk frågar. Det känns kanske bättre att skriva om det, jag vet inte. Jag vet egentligen inte varför jag skriver om det heller.

     Jag har gått upp i vikt igen. Jag har gått upp över 15 kilo. Läkare säger att jag är i normalvikt och kan gå upp flera kilo till, men det känns inte som så. Jag borde träna och äta mindre. Problemet är att jag inte kan sluta äta. Jag bara äter och äter hela tiden. Jag är grovt sockerberoende, det vet jag.

     Jag är inte direkt ful, men jag känner mig inte nöjd heller. Det är svårt att förklara. Jag är glad att jag har mer kurvor, men samtidigt känner jag mig för stor. Jag ska försöka gå ner lite i vikt. Får se hur det går.

     Fan i helvetes jävla hora! Jag orkar fan inte mer. Jag orkar inte leva såhär. Jag är så jävla dum i hela huvudet och jag förtjänar fan inte att leva. Allt jag gör blir fel, det slutar bara med att jag sårar alla hela tiden och förstör allt. Som idag. Jag gjorde det, igen. Som alltid. Allt gick ju så bra, och så sket sig allt. Och det är mitt fel, bara mitt fel. Jag orkar inte ens tänka på det, orkar inte tänka på någonting. Varför kunde vi inte bara ha haft kul? Varför var det tvunget att bli komplicerat?

     Mitt ex sov över hos mig. Vi hade kul. Vi åkte till Gävle, köpte hårfärg och godis. Sen så kollade vi på film och lyssnade på musik innan i somnade. Dagen efter, alltså idag, så var det annorlunda. Hon började kyssa min nacke, och jag vet inte vad som hände, men typ automatiskt så kysste jag henne tillbaka. Jag har saknat henne jättelänge, saknat allt kul vi hade, alla minnen. Så jag trodde att jag fortfarande kände något antar jag. Sen började hon göra saker och det kändes fel. Så sjukt jävla fel, och ändå så fortsatte jag. För att hon ville. Sen så bara eskalerade det. Hur ska man säga, saker hände. Min sjuka idiot-tanke var "det slutar snart, om jag avbryter nu så kommer jag bara att såra henne, det var ju jag som började, det blir säkert inte mer än såhär ändå". Det var inte förrän hälften av kläderna var borta, och byxorna började gå samma väg som jag avbröt det. Och såklart så sårade jag henne. "Du ville ju! Det var ju du som började! Varför fortsatte du om du inte ville?" Hon grät. Jag grät, och jag gråter fortfarande. Jag är så jävla äcklig. Jag är ett jävla svin.

     Hon har åkt hem nu. Varför blev det såhär? Jag ville bara att vi skulle vara vänner, och nu så blev det såhär. Eller ja, ett tag trodde jag att jag ville, det var ju därför som jag kysste henne tillbaka. Men sen så ville jag inte längre, och allt blev fel.. Och det är mitt fel. Allt är mitt fel.

     Jag skulle kunna döda för en cigarett just nu. I vanliga fall röker jag bara på fest, men nu orkar jag inte bry mig. Jag önskar att en vänlig själ kunde köpa ut åt mig, men jag förtjänar det inte, det vet jag. Jag förtjäna bara att dö, och vet du vad? Att dö skulle vara helt jävla underbart.