Nnnnnnnnnnnnnnngggghhhhhh.... Frustrerad. Jag vill färga om håret och ta en till piercing, börja om på klänningen som jag försökte sy, spela ett nytt tv-spel, läsa böckerna som jag skickade efter för två veckor sen. Och jag vill göra något på impuls och bara skita i att tänka på konsekvenserna hela tiden. Kan jag göra det? Nej.

     Jag bråkade med mitt ex häromdagen. Vi skulle träffas den här helgen av någon anledning, men jag ställde in det, så vi ska träffas nästa helg. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde bryta kontakten helt och hållet en gång för alla, så varför gör jag inte det? Är jag verkligen så dum i huvudet att jag måste fortsätta att plåga mig själv över samma idiotiska saker hela tiden? Det kommer bara att sluta som förr: att jag plockar upp bitarna och försöker att fixa allt medans hon står och skäller och fördummar mig. Säger att allt är mitt fel, att jag drar ner henne, att jag inte är tillräcklig. Att det är mitt fel att jag inte är tillräcklig. Får mig att känna mig värdelös. Blir arg på mig för ingenting. Använder mig för att få som hon vill..

     Det jobbigaste är att hon är så snäll i ena sekunden, vi skrattar och har det bra, och i nästa så är det hus i helvete. Ett felsteg är allt som krävs. Jag är rädd att det kommer att bli samma sak igen, för hon har sagt förr att hon vill försöka igen, men att vi ska ta det långsamt och lära känna varandra igen. Jag är rädd, och trött. Trött på att alltid fejka att vara glad för att inte dra ner andra i skiten eller göra folk irriterade. Jag är så trött på att alltid tassa på tårna och göra mitt bästa hela tiden. Varför kan ingen älska mig även när jag inte är glad och gör mitt bästa för att alla ska vara nöjda? Varför måste det alltid vara jag som ska hålla ihop allt i hela världen inom alla kategorier? I hela mitt liv har det varit jag. Den som ska fixa allt och vara duktig. Och nej, nu pratar jag inte om just en enda bestämd sak i en bestämd kategori, utan om allt. Små saker, stora saker. Allt.

     Jag har redan gått igenom så mycket. Kan jag inte bara få ha någon som inte räknar med att jag ska vara stark hela tiden? Någon som älskar mig tillbaka, för en gångs skull.

     Varför är jag fortfarande vaken? Jag tog mina sömntabletter, och ändå är jag vaken nu. Klockan är runt 4 på morgonen. Har mina sömnproblem blivit värre? Kommer jag att vara uppe i veckor igen? Jag är nått så otroligt trött, och ändå kan jag inte hålla ögonen stängda. Jag orkar inte. Jag vet redan att jag inte kommer att orka med skolan imorgon, så varför ens försöka? Jag funderar på att ta några tabletter till så att jag kan somna åtminstone. Jag kan inte hålla på såhär längre. Jag orkar knappt låtsas. Det blir bara värre, och jag kan inte ens dra mig ur sängen, trots att jag inte sover. Jag behöver fan hjälp. Riktig hjälp. Men det går ju inte. Och ingen annan kan hjälpa mig. Ingen kan. Allt är så jävla värdelöst. Jag är bara så trött, på allt.

     Jag har försökt att muntra upp mig själv, men som sagt så är inte depression ett val, så det gick ju som det gick. Jag lyckades dock hålla upp en bra fasad igår när jag träffade en kompis och sov över.

     Sanningen är att jag är trött. Jag är så otroligt trött. Jag har tappat aptiten igen. Det mesta äcklar mig just nu, förutom just vissa saker: cola och tomteklubbor. Jordgubbar skulle jag inte ha något emot att äta, men den lyxen har jag inte. En liten del av mig vet att jag måste få i mig något mer, den andra, större delen kan inte bry sig mindre.

     Jag berättade för morsan att det har blivit värre igen, till den grad att jag inte bryr mig om någonting. Hon säger att jag måste ta kontakt med en läkare, att jag till och med borde få en akuttid. Jag vet inte, och jag orkar inte tänka på det.

     Jag funderar på att gå ut och gå. Skita i allt och bara gå. Det är en sak som borde skrämma mig. Jag är inte säker på att jag skulle bry mig om att se mig om innan jag gick över vägen. Jag skulle inte hoppa undan om en bil körde emot mig. Och om jag gick på tågrälsen och ett tåg kom emot mig, så skulle jag ställa mig med öppna armar och dö med ett leende på läpparna. Det här borde skrämma mig, men ärligt talat så kan jag inte bry mig mindre. En promenad på rälsen känns lockande just nu, med eller utan tåg. Det har alltid känts bra att göra det.

     Vad är det för fel på mig? Jag har inte varit till skolan på 2 veckor nu. Den första veckan var ju i och för sig sportlov.. Men ja..

     Jag kan inte ta hand om mig själv just nu. Det är något allvarligt fel på mig, det har jag vetat sen länge. Jag rasar ihop igen. Jag kollapsar. Jag kan inte göra de enklaste av saker, jag är för svag för att gå till skolan. Det är inte ens att jag är ledsen, arg, förtvivlad. Jag är bara psykiskt svag. Det är mycket mer extremt än vad det var igår. Idag kan jag inte ens svara i telefonen som en vanlig människa. Jag kan inte bete mig som en vanlig människa. Det är som om min autism har greppat tag i mig hårt och är ännu mer påtaglig än vanligt. Det blir så ibland, när jag mår såhär extremt. Jag kan inte förklara för resten av omvärlden hur det är.

     En vän ringde mig och frågade varför jag inte var i skolan. Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Det enda som kom ur mig var "fråga inte bara. Jag kommer bara inte till skolan". Sen lade jag på. Efter att han hade sagt okej. Jag vet att jag sårade eller nåt, men jag orkade bara inte.

     Det är för jävligt. Alla ljud skriker åt mig, alla färger sticker mig i ögonen. Verkligheten tar död på mig. Jag får ångest, jag vill skrika, jag vill slå sönder allt som är fel. Jag vill bara gömma mig. Det är så ansträngande att varje dag försöka passa in i den rollen jag måste spela. Det är inte accepterat att vara som jag är. Världen förstår inte varför jag måste ligga på golvet och stirra när det blir jobbigt.  Man kan inte stänga av när man inte vill mer, för det är oartigt. Jag förstår ju det, egentligen. Om någon skulle göra det mot mig så skulle jag ju också bli ledsen. Det vet jag ju. Egentligen. Passa in passa in passa in. Gör ingen ledsen, gör ditt bästa. Du misslyckas med allt och du är patetisk, men du ska ändå göra ditt bästa! Nej! Jag kan inte! Jag orkar inte!

     Jag bryter ihop och ingen förstår varför. Ingen förstår hur allt är fel. Om någon kommer och hälsar på idag så kommer jag att bryta ihop. Jag orkar bara inte. Ingen fattar hur jävla jobbigt jag har det. Alla tror att jag är okej bara för att jag håller ihop när folk är omkring. Sanningen är att jag står på gränsen, och ingenting stoppar mig förutom den lilla styrka jag har kvar, och ingen annan kan hjälpa mig.

     Jag vet inte vad jag tänkte på när jag slutade ta mina piller. Att jag skulle må bättre utan dem? För det gör jag inte. Det vet jag ju, egentligen. Jag mår piss, jag kan knappt gå upp ur sängen och göra allt som jag måste. Jag rättar mig själv: jag kan inte. Jag vill ingenting, jag kan ingenting. Jag faller, jag mår värdelöst, äckligt dåligt. Men jag tvivlar starkt på att det bara är för att jag slutade ta mina piller i en vecka och några dagar. Jag vet att jag alltid brukar krascha extra hårt när det är vår. Jag vette fan hur jag ska ta mig igenom allt, men jag antar att ta mina äckliga piller är en början, även om det enda de gör är att ta bort spetsen på taggarna, och inte ens allihopa.

     För er som inte vet hur det är att må och leva såhär, så kan jag försöka att förklara lite. Tänk dig att du har brutit båda benen. Tänk dig att dina ben är krossade, du skriker efter hjälp. Det finns tusentals människor omkring. Tänk dig att 80% ignorerar dig, bara går förbi och skiter totalt i hur mycket smärta du blir tvungen att utstå. Resten av dem säger åt dig att sluta klaga.

     "Ställ dig upp och gå för fan! Du bara överdriver! Jag har också brutit benen en gång, men jag ställde mig upp och gick ändå!".

     Saken är den att du kan inte ställa dig upp. Du kan inte gå. Ändå är det ingen som förstår det. Och tänk dig skammen över att du inte kan, hur mycket du än försöker. Alla andra kan ju gå, eller hur? De där som sa att de också hade brutit benen kunde ju gå, så varför inte jag?

     Tänk dig nu att du fick en rullstol så att du kan ta dig framåt. Det går enklare nu, eller hur? Och du har fått smärtstillande så att du inte känner någonting heller (liknelse med antidepressiva), gud vad bra. Ingen har rättat till benen så att de läker ihop fint, men det bryr sig ingen om. Det är nu allt det jobbiga börjar. Det enda stället som är anpassat efter ditt handikapp är ditt eget hem. Där är allt lätt att få tag på, och du behöver inte kämpa lika mycket.

     Tänk dig nu att vart du än går utanför hemmet så finns det bara trappor. Inga hissar, inga ramper. Trappor. Du kan inte ta dig upp. Du ser att alla andra kan gå upp och ner för trapporna hur lätt som helst. Du får dömande blickar för att du inte kan. För att komma upp blir du tvungen att kämpa till gränsen av allt du har.

     Tänk dig ett liv där du måste kämpa med exakt allt. Det är så det är när man är kliniskt deprimerad. Tänk dig fan i mig för innan du kommenterar om något som du inte vet om. Om du inte var tvungen att kämpa med vardagen så var du inte extremt deprimerad som du själv påstår. Sluta göra allt till en jävla tävling! Jag får fanimig spunk på er allihopa.

     Jag är så trött på allt. Jag är trött på världen och livet, trött på mig själv. Jag hittar ingen mening med någonting. Det känns som att allt jag gör är ett slöseri med tid och att allt är tråkigt. Jag hatar att det är såhär. Jag glider ner i avgrunden igen, och det finns inget jag kan göra åt det. Vette fan om jag orkar med allt. Hela jävla världen är åt helvete.

     Jag försöker att sysselsätta mig, men allt är värdelöst. Serier och tv-spel kan gå och dra något gammalt över sig, musik kan dra åt helvete, allt konstrelaterat kan gå och dränka sig i toaletten. Jag vill inte, jag kan inte, jag orkar inte. Allt är så jävla meningslöst att jag bara vill spy. Allt är så uttjatat, det enda jag vill ha är tystnad. Jag vill bara stöta bort allt och alla tills jag kan andas igen. Till och med det är jobbigt, att andas. 

     Jag har svårt att se saker från den ljusa sidan. Det har jag alltid haft. Jag är inte ledsen. Jag känner ingenting. Det enda jag känner är ovilja att göra någonting alls. Jag orkar inte med någonting, jag vill ingenting. Världen är läskig, jobbig. För jävlig. Jag vet inte hut jag ska kunna leva ett normalt liv, och om jag någonsin kommer att kunna göra det. Jag orkar ens utveckla mina tankar och förklara.

     Jag sitter här i mörkret och lyssnar på samma låt om och om igen, försöker att få ner det i ord. Men jag kan inte.

     Jag är bitter. Jag är en idiot. Jag kan ingenting. Jag orkar inte ens försöka längre. Jag är lat. Hela jag är ett misslyckat försök till att bli något. Jag är komplicerad och jobbig. Jag både tänker för mycket och för lite. Jag kommer aldrig att kunna bli något och jag är värdelös. Men jag tänker inte säga att jag är fet och ful. Jag kanske inte är den vackraste människan på jorden, men jag är fan inte ful. Den biten tänker jag hålla fast vid.

     Just nu försöker jag hitta energi och motivation till att ta mig ner till ica. Jag måste handla, och jag måste få i mig något att äta, men jag kan knappt ta mig ur sängen. Jag känner inte för att äta idag, har ingen direkt aptit. Ingenting känns gott idag. Hoppas att det går över senare. 

     Jag är så jävla trött på att vara sjuk.

     Jag undrar om mina vänner verkligen bryr sig om mig. Jag undrar om de tänker på mig och undrar vad jag gör när de inte är där, vad jag tänker på och hur jag mår.

     Jag vet att de inte förstår hur jag mår, det är uppenbart. De förstår inte varför jag inte kommer till skolan. De tror att det bara är att släpa dit mig, sen är det inget mer med det. Jag älskar mina vänner, de är de bästa jag har haft, men ja.. Jag kan inte prata med dem. Mest för att det inte finns något att prata om. Jag är kroniskt deprimerad och jag tycker att livet är piss. Jag är nere hela tiden och kan inte prestera, vad mer finns det att säga, och varför? Att prata om det tar mig ingen vart. Jag är trött på att samma meningar upprepas om och om igen.

     "Kämpa på! Det blir bättre! Du måste bara hitta din passion här i livet! Jag finns här om du behöver prata, okej?". Nej. Nej nej nej och nej igen. Jag vill kunna prata med er, men jag kan inte. Jag bara kan inte.

     Jag är rädd. Jag är så jävla rädd. Jag vet att jag kommer att få gå minst ett extra år på gymnasiet, jag är för dum i huvudet för att klara av skolan helt enkelt. Jag är bara så jävla rädd, för jag vet att de inte kommer att vilja stanna i den här staden efter examen. De kommer att sticka, skaffa nya liv och nya vänner och glömma bort mig. Och jag kommer att bli ensam igen. De kommer inte att vilja hålla kontakten med mig, varför skulle de? Jag är ingen.

     Jag älskar mina vänner och jag har ingen aning om de älskar mig tillbaka.