Jag var på dejt idag. Jag har varit så himla nervös hela veckan för den här kvällen, och var jätterädd att göra bort mig eller nåt. Som tur är gick bra väldigt bra. Vi var hemma hos mig och förfestade lite för oss själva, pratade mycket och drack öl och cider. Jag som i vanliga fall inte ens tycker om öl. Efter ett par timmar gick vi på krogen, och hade det ganska trevligt. Det enda som var jobbigt var att hon hade en klängig kompis som ville vara med hela tiden.

     Vi hade jättemycket gemensamt, och vi pratade om allt och inget. Kramades en del, höll handen. Sånna saker. Efter ett par timmar märkte hon mina ärr på armarna och gjorde en såndär sak som bara händer i filmer. Hon typ strök över ärren och frågade om de var nya eller gamla (jag sa nya), och sen berättade hon att hon också brukade göra sånt, men slutat med det. Sen sa hon att jag inte borde göra så mot mig själv. Att jag förtjänade bättre. Sen kysste hon mig.

     Jag hoppas att vi kommer att träffas igen, för hon fick mig att bli glad. För en stund glömde jag hur deprimerad jag var.

     Jag försöker få en akuttid hos doktorn innan jul så att jag faktiskt kommer att vara närvarande på julafton. Kommer att få reda på om jag fick tiden eller inte i början av veckan, sen så kanske jag har läkartiden i slutet av nästa vecka. Förhoppningsvis får jag en ny medicin, för det jag har nu funkar inte. Jag har inte självskadat under en väldigt lång tid, och helt plötsligt har jag börjat igen. Så, ja.. Jag hoppas att jag blir tagen seriöst och inte blir dumförklarad eller något, eftersom att det inte är min vanliga läkare.. Litar inte på någon annan. De är dumma i huvudet allihop, i alla fall där jag kommer ifrån.

     Jag bryter ihop hela tiden numera. Det är jobbigt att låtsas vara som vanligt. Jobbigt att de som märker inte orkar bry sig. De frågar såklart om jag mår bra och dylikt, men det är inte det jag vill höra. Min bästa vän brukar säga åt mig att prata med henne om det, men jag vet att hon tycker att det är jobbigt när jag bryter ihop, så jag låter bli och låtsas att allt är bra istället. Jag vill bara att min bästa vän ska bete sig som en sådan och låta mig gråta ut mot hennes axel. Jag vill höra att hon bryr sig. Jag vill känna mig omtyckt, är det för mycket begärt? Men jag kanske bara är sentimental och överdriver. Det är bara så jobbigt just nu, och jag behöver lite kärlek. Jag ska träffa henne imorgon, så ytterligare en dag av lögner antar jag.