Nu är jag hemma igen, och som vanligt är allt piss. Min lillasyster försökte ta livet av sig idag. Det är den andra gången på två månader. Hon är mobbad av några idioter som skickar hatmeddelanden till henne på fb och via sms. Det gick så långt att hon rymde hemifrån och drack tändvätska. De letade i flera timmar efter henne, tillslut hittade polisen henne och tog henne till sjukhuset. Mycket mer än så vet jag inte, för under hela den tiden satt jag på ett jävla tåg och kunde inte göra någonting. Nu har jag ju hela jävla Sverige emellan oss. Morsan säger i alla fall att hon mår "bra" nu, dvs att tändvätskan är ur kroppen och att det inte finns några fysiska skador. Resten är säkert skit. Hon ska till BUP snart, och jag hoppas att hon får riktig hjälp nu, annars vet jag fan inte vad jag gör. Vad fan är det för jävla skitsamhälle vi lever i där 13-åringar försöker ta livet av sig om och om igen?

     Egentligen så kom jag hem för flera timmar sen, och jag ska egentligen sova, men jag orkar fan inte. Allting är bara så åt helvete och jag orkar fan inte med världen. Min storasyster var i alla fall snäll och köpte ett paket cigg åt mig. Det behövdes verkligen. Jävla satan att jag inte blir arton förrän i höst! 

     Jag vet inte vad jag tänkte på när jag slutade ta mina piller. Att jag skulle må bättre utan dem? För det gör jag inte. Det vet jag ju, egentligen. Jag mår piss, jag kan knappt gå upp ur sängen och göra allt som jag måste. Jag rättar mig själv: jag kan inte. Jag vill ingenting, jag kan ingenting. Jag faller, jag mår värdelöst, äckligt dåligt. Men jag tvivlar starkt på att det bara är för att jag slutade ta mina piller i en vecka och några dagar. Jag vet att jag alltid brukar krascha extra hårt när det är vår. Jag vette fan hur jag ska ta mig igenom allt, men jag antar att ta mina äckliga piller är en början, även om det enda de gör är att ta bort spetsen på taggarna, och inte ens allihopa.

     För er som inte vet hur det är att må och leva såhär, så kan jag försöka att förklara lite. Tänk dig att du har brutit båda benen. Tänk dig att dina ben är krossade, du skriker efter hjälp. Det finns tusentals människor omkring. Tänk dig att 80% ignorerar dig, bara går förbi och skiter totalt i hur mycket smärta du blir tvungen att utstå. Resten av dem säger åt dig att sluta klaga.

     "Ställ dig upp och gå för fan! Du bara överdriver! Jag har också brutit benen en gång, men jag ställde mig upp och gick ändå!".

     Saken är den att du kan inte ställa dig upp. Du kan inte gå. Ändå är det ingen som förstår det. Och tänk dig skammen över att du inte kan, hur mycket du än försöker. Alla andra kan ju gå, eller hur? De där som sa att de också hade brutit benen kunde ju gå, så varför inte jag?

     Tänk dig nu att du fick en rullstol så att du kan ta dig framåt. Det går enklare nu, eller hur? Och du har fått smärtstillande så att du inte känner någonting heller (liknelse med antidepressiva), gud vad bra. Ingen har rättat till benen så att de läker ihop fint, men det bryr sig ingen om. Det är nu allt det jobbiga börjar. Det enda stället som är anpassat efter ditt handikapp är ditt eget hem. Där är allt lätt att få tag på, och du behöver inte kämpa lika mycket.

     Tänk dig nu att vart du än går utanför hemmet så finns det bara trappor. Inga hissar, inga ramper. Trappor. Du kan inte ta dig upp. Du ser att alla andra kan gå upp och ner för trapporna hur lätt som helst. Du får dömande blickar för att du inte kan. För att komma upp blir du tvungen att kämpa till gränsen av allt du har.

     Tänk dig ett liv där du måste kämpa med exakt allt. Det är så det är när man är kliniskt deprimerad. Tänk dig fan i mig för innan du kommenterar om något som du inte vet om. Om du inte var tvungen att kämpa med vardagen så var du inte extremt deprimerad som du själv påstår. Sluta göra allt till en jävla tävling! Jag får fanimig spunk på er allihopa.

     En sak som är jävligt gott är sallad. Ni vet, sån där sallad som man får blanda till själv på ica. Lite kyckligspettar, pasta, salladsblad, gurka, tomater och mozzarella. You name it. Jag har nästan bara ätit sallad de senaste veckorna. Vissa har frågat om jag försöker gå ner i vikt eller något. Det var det värsta! Kan jag inte få äta min underbara sallad ifred utan att bli utpekad som bantare? Jag skiter i min vikt numera. Jag brukade alltid ha problem med vikten. Jag vägde för lite, men jag kände mig aldrig smal nog. Jag kände mig fel och ful när jag inte kunde ha mindre storlek på byxorna än 36. Jag kände mig ful, äcklig och värdelös.

     Det tog ett tag innan jag kom fram till att jag inte ska se ut sådär. Alla kan inte och ska inte ha storlek XS på allt. Det gick upp för mig att jag inte ska väga 57 kg, vilket kanske verkar mycket för vissa, men för min längd och kroppsbyggnad är det helt fel. En tjej på 178 cm med kraftigt skelett och muskelmassa ska inte väga lika mycket som ett löv. Nu väger jag 70 kg, och jag känner mig mycket finare nu. Nu har jag kurvor som jag känner mig stolt över, jag har muskler och ett bättre självförtroende. Jag har köpt kläder i min egen storlek och slängt alla fånigt småa kläder som jag brukade önska att jag kunde ha. Jag går rakryggad även fast jag mår skit. Jag får ta plats, och det gör jag gärna när jag känner för det. 

      Folk kan säga vad de vill om mig, men jag är inte fet, och jag är inte ful. Och vet ni vad det bästa är? Jag äter vad fan jag vill, när jag vill, hur mycket jag vill. Det kommer jag att fortsätta med.

     Folk borde verkligen klaga mer och säga sin åsikt. Alla är så jävla rädda för att tycka och tänka själva, och rädda för att vara i vägen eller vara jobbig. Det är så otroligt dumt och fånigt i mina ögon. Är du inte nöjd med maten du beställde för 100 kronor? Säg det. Trängde någon sig före i kön? Ta tillbaka din plats. Pratar någon i bion eller stör på något annat sätt? Säg din åsikt om det. Är du bara rent av missnöjd med livet och vad som helst: klaga för fan! Hur ska man kunna må bättre om man aldrig får säga det man tycker, berätta hur man känner? Så länge du inte kränker och mobbar någon så har du rätt att säga vad du tycker, så varför håller du käften? Det är okej att vara en bitterfitta ibland. Var en bitch, klaga på, låt världen höra vad du har att säga!