Vet ni vad jag gjorde ikväll? Jag satt framför datorn och skulle just se det sista avsnittet av säsong 2 (spn). Jag hade känt mig orkeslös, nere, ledsen, deppig.. Allt det där är såklart i stor underdrift av vad jag egentligen känner. Det var en vanlig jävla dag av att vara deprimerad. Man kan inte förklara det på  ett bra sätt för dem som inte har varit där, så jag tänker inte göra det. Just nu.

     I alla fall, jag satt där och klickade fram nästa avsnitt, när jag plötsligt fick Känslan igen. En känsla av att allt är åt helvete, alla är värdelöst, JAG är värdelös. En sinnesstämning där allt är plågsamt. Det är inte samma sak som panikångest. Paniken finns inte där. Det är inte direkt ångest heller. Det är bara ett djupt och plågsamt mörker. I sådana lägen är det svårt att göra någonting alls. Att andas är svårt nog.

     Jag tog upp rakbladet som låg bredvid min säng och satte den mot armen. Igen. Men jag gjorde det inte. Jag satt där, andades några plågsamma andetag innan jag lade ifrån mig den igen. Sen drog jag mig upp ur sängen och gjorde något som är näst intill omöjligt för mig: jag diskade. Jag diskade hela min monsterdisk, även fast det enda jag ville var att lägga mig ner på sängen igen och ge upp. Inte bry mig ett skit, som vanligt, men det gjorde jag inte. Även fast det kände omöjligt så gjorde jag det.

     När disken var diskad, ca 40 minuter senare, så bäddade jag sängen, sen duschade jag. Som belöning tog jag en halvliters cola ur kylen, och snart ska jag börja kolla igen. Jag mår fortfarande för jävligt, men det är inte fullt så illa längre. Ni förstår inte, det vet jag. Ni förstår inte hur något så litet som att diska och bädda kan vara så stora hinder för mig. Jag tänker inte ens förklara nu, men kommer säkert att göra det i framtiden. Jag bara orkar inte nu.

     Jag är stolt över mig själv. Disken är diskad, sängen är bäddad, jag är ren. Jag gjorde inget dumt idag. Visst, resten av lägenheten är inte städad, jag har en massa uppgifter som ska lämnas in från förra och förrförra året, men jag gjorde ett bra fucking jobb som ens brydde mig om att göra någonting i natt. I mitt tillstånd, och den här tiden på dygnet.

     Nu ska jag fortsätta uggla framför spn.

     Jag gick inte till skolan idag heller. Kunde bara inte. Just nu sitter jag och kollar på Supernatural igen. Jag ska ta mig igenom säsong 2 idag, säsong 3 ikväll.

     Jag erkänner, jag flyr ifrån verkligheten. Det är bara så mycket lättare att tänka på serien än livet. Det är enklare. Det känns bättre. Och jag orkar inte med jobbiga saker nu. Jag hoppas att jag gör  det snart.

     Jag älskar att drömma. Mina drömmar är alltid så spännande. Jag drömmer nästan alltid om äventyr, magi, spänning och läskiga saker.Jag älskar till och med mina mardrömmar, för dem är så läskiga och spännande. Jag är ute på äventyr varje natt. Ibland är det apokalyps, hela världen går åt helvete och jag måste kämpa för att överleva. Ibland är det krig, och jag är en svärdsmästare eller häxa eller något annat awesome som måste rädda mitt kungarike och mitt folk. Ibland är jag en fisk eller en sjöjungfru, ibland är jag en spelkaraktär, ibland är jag fast i en annan dimension. Portaler, andra världar, äventyr, skräck och fantasy dyker ofta upp i mina drömmar. Det är så underbart. Ofta drömmer jag om att jag måste lösa pussel och gåtor också.

     När jag drömmer så ser jag allt väldigt tydligt också. Allting känns intensivt och lämnar mig berörd. Det brukar inte vara suddigt, utan det känns ofta väldigt verkligt, även fast temat inte är så verklighetstroget.

     Jag önskar att jag kunde komma ihåg allt jag drömmer, för då hade jag skrivit ner dem och kanske till och med skrivit en bok. Nåväl. Hur brukar dina drömmar vara? Vad brukar du drömma om, och vad tycker du om dem? Berätta allt om dina drömmar!

     Idag är en sån dag då man inte vill träffa någon, inte prata inte anstränga sig för att göra folk glada. Ändå blir jag snart tvungen att umgås, för jag får snart besök. Det är bara en vän som ska hämta saker, men jag vet hur det blir. Någon kommer över och "ska bara hämta en sak", sen så stannar de i flera timmar, och man kan inte direkt säga åt dem att dem ska gå, för då är man en bitch. Man kan inte heller låta dem stanna hur länge dem vill, för då är man en dörrmatta. Usch, jag orkar inte med besök och människor och att vara trevlig. Låt mig bara vara bitter i min ensamhet!

     Jag har svårt att se saker från den ljusa sidan. Det har jag alltid haft. Jag är inte ledsen. Jag känner ingenting. Det enda jag känner är ovilja att göra någonting alls. Jag orkar inte med någonting, jag vill ingenting. Världen är läskig, jobbig. För jävlig. Jag vet inte hut jag ska kunna leva ett normalt liv, och om jag någonsin kommer att kunna göra det. Jag orkar ens utveckla mina tankar och förklara.

     Jag sitter här i mörkret och lyssnar på samma låt om och om igen, försöker att få ner det i ord. Men jag kan inte.

     Jag är bitter. Jag är en idiot. Jag kan ingenting. Jag orkar inte ens försöka längre. Jag är lat. Hela jag är ett misslyckat försök till att bli något. Jag är komplicerad och jobbig. Jag både tänker för mycket och för lite. Jag kommer aldrig att kunna bli något och jag är värdelös. Men jag tänker inte säga att jag är fet och ful. Jag kanske inte är den vackraste människan på jorden, men jag är fan inte ful. Den biten tänker jag hålla fast vid.

     Just nu försöker jag hitta energi och motivation till att ta mig ner till ica. Jag måste handla, och jag måste få i mig något att äta, men jag kan knappt ta mig ur sängen. Jag känner inte för att äta idag, har ingen direkt aptit. Ingenting känns gott idag. Hoppas att det går över senare. 

     Jag är så jävla trött på att vara sjuk.

     Jag visade min bästa vän vad jag hade gjort mot mig själv. Inte för uppmärksamhet (sånt gör man inte), utan för att jag vet att jag inte kommer att kunna gömma det för henne. Jag kände att det var bättre att hon visste, så att jag slapp gå runt och gömma mig under flera lager kläder.

     Jag grät ut mot hennes axel idag. Det var inte meningen att det skulle hända, det bara blev. Hon har den effekten på mig. Hon lurar ut det onda, sen lyssnar hon och kramar om mig. Man behöver inte förklara. Hon bara finns där ändå, utan att kräva förklaringar på allt. Jag är så glad att jag har henne. Hade mest troligt varit död utan henne.

Tack för att du finns.

     När jag vaknade upp idag blev jag vettskrämd. Det var blod lite överallt i sängen, och jag förstod inte varför. Förrän jag såg ner på mig själv och mindes gårdagen.

     Jag hade kollat på serier hela dagen, och det kändes ganska bra när jag väl var djupt inne i dem. Jag hade sett ut ytterligare en säsong av supernatural och spelat lite tv-spel. Det var inte förrän vid 3 på natten, när jag hade bestämt mig för att sova, som allt rasade ner på mig igen. Allt var för jävligt, och ärligt talat kändes det som att jag inte skulle överleva natten. Det gick som det gick, och det slutade med att jag skar mig, över både armar och ben. Djupast på armarna. Jag plåstrade om mig så gott det gick med gasbindor och allt, men det blödde igenom undernatten. Jag hade väl missbedömt hur illa det var. Det hade bildats sårskorpor när jag vaknade, men så fort jag rörde på mig så gick såren upp igen, och började blöda som tusan. Jag har fått kontroll över det nu.

     Jag vette fan hur jag ska kunna dölja det här för mina vänner. De vet ju om att jag skär mig, men jag hade lovat att sluta och den här gången hade det inte slutat särskilt bra. Jag har tur som bor själv i alla fall, så att jag inte behöver dölja det för föräldrar eller en partner.

     Jag mår ganska dåligt över det nu. Jag känner mig svag, och jag vet att det beror på att jag måste få i mig socker nu. Blodförlust = måste få i sig socker så att kroppen kan återhämta sig bättre. Så jag ska steka pannkakor med mycket sylt och grädde. Det kanske får mig att må bättre psykiskt också. Nåväl..

     Har någon här haft en liknande upplevelse, eller är det bara jag som är korkad? Om någon här har det, hur hanterade du situationen?

     Jag undrar om mina vänner verkligen bryr sig om mig. Jag undrar om de tänker på mig och undrar vad jag gör när de inte är där, vad jag tänker på och hur jag mår.

     Jag vet att de inte förstår hur jag mår, det är uppenbart. De förstår inte varför jag inte kommer till skolan. De tror att det bara är att släpa dit mig, sen är det inget mer med det. Jag älskar mina vänner, de är de bästa jag har haft, men ja.. Jag kan inte prata med dem. Mest för att det inte finns något att prata om. Jag är kroniskt deprimerad och jag tycker att livet är piss. Jag är nere hela tiden och kan inte prestera, vad mer finns det att säga, och varför? Att prata om det tar mig ingen vart. Jag är trött på att samma meningar upprepas om och om igen.

     "Kämpa på! Det blir bättre! Du måste bara hitta din passion här i livet! Jag finns här om du behöver prata, okej?". Nej. Nej nej nej och nej igen. Jag vill kunna prata med er, men jag kan inte. Jag bara kan inte.

     Jag är rädd. Jag är så jävla rädd. Jag vet att jag kommer att få gå minst ett extra år på gymnasiet, jag är för dum i huvudet för att klara av skolan helt enkelt. Jag är bara så jävla rädd, för jag vet att de inte kommer att vilja stanna i den här staden efter examen. De kommer att sticka, skaffa nya liv och nya vänner och glömma bort mig. Och jag kommer att bli ensam igen. De kommer inte att vilja hålla kontakten med mig, varför skulle de? Jag är ingen.

     Jag älskar mina vänner och jag har ingen aning om de älskar mig tillbaka.