Jag undrar om mina vänner verkligen bryr sig om mig. Jag undrar om de tänker på mig och undrar vad jag gör när de inte är där, vad jag tänker på och hur jag mår.

     Jag vet att de inte förstår hur jag mår, det är uppenbart. De förstår inte varför jag inte kommer till skolan. De tror att det bara är att släpa dit mig, sen är det inget mer med det. Jag älskar mina vänner, de är de bästa jag har haft, men ja.. Jag kan inte prata med dem. Mest för att det inte finns något att prata om. Jag är kroniskt deprimerad och jag tycker att livet är piss. Jag är nere hela tiden och kan inte prestera, vad mer finns det att säga, och varför? Att prata om det tar mig ingen vart. Jag är trött på att samma meningar upprepas om och om igen.

     "Kämpa på! Det blir bättre! Du måste bara hitta din passion här i livet! Jag finns här om du behöver prata, okej?". Nej. Nej nej nej och nej igen. Jag vill kunna prata med er, men jag kan inte. Jag bara kan inte.

     Jag är rädd. Jag är så jävla rädd. Jag vet att jag kommer att få gå minst ett extra år på gymnasiet, jag är för dum i huvudet för att klara av skolan helt enkelt. Jag är bara så jävla rädd, för jag vet att de inte kommer att vilja stanna i den här staden efter examen. De kommer att sticka, skaffa nya liv och nya vänner och glömma bort mig. Och jag kommer att bli ensam igen. De kommer inte att vilja hålla kontakten med mig, varför skulle de? Jag är ingen.

     Jag älskar mina vänner och jag har ingen aning om de älskar mig tillbaka.

     Jag lyckades tydligen få lite sömn idag, för jag vaknade med datorn i knäet alldeles nyss. Har fått nästan en hel timmes sömn!

     Känner mig sliten, ledsen, hungrig och omotiverad att göra någonting alls. Jag vill bara ligga i sängen, ihoprullad i täcket som en mys-burrito framför Supernatural med något gott och lat att äta. Jag vet att jag borde laga något, men jag har knappt energi att ta mig ur sängen. Igen. Jag orkar inte med världen. Igen. Ändå måste jag ner till ica nu när jag är för lat för att laga en festmåltid. Fyfan för allt.

     När jag väl kommer hem igen finns det i alla fall ingen som stör mig med alla måsten och krav. Om någon läser det här, så skulle det vara skönt med någonting uppmuntrande.

     En sak som är jävligt gott är sallad. Ni vet, sån där sallad som man får blanda till själv på ica. Lite kyckligspettar, pasta, salladsblad, gurka, tomater och mozzarella. You name it. Jag har nästan bara ätit sallad de senaste veckorna. Vissa har frågat om jag försöker gå ner i vikt eller något. Det var det värsta! Kan jag inte få äta min underbara sallad ifred utan att bli utpekad som bantare? Jag skiter i min vikt numera. Jag brukade alltid ha problem med vikten. Jag vägde för lite, men jag kände mig aldrig smal nog. Jag kände mig fel och ful när jag inte kunde ha mindre storlek på byxorna än 36. Jag kände mig ful, äcklig och värdelös.

     Det tog ett tag innan jag kom fram till att jag inte ska se ut sådär. Alla kan inte och ska inte ha storlek XS på allt. Det gick upp för mig att jag inte ska väga 57 kg, vilket kanske verkar mycket för vissa, men för min längd och kroppsbyggnad är det helt fel. En tjej på 178 cm med kraftigt skelett och muskelmassa ska inte väga lika mycket som ett löv. Nu väger jag 70 kg, och jag känner mig mycket finare nu. Nu har jag kurvor som jag känner mig stolt över, jag har muskler och ett bättre självförtroende. Jag har köpt kläder i min egen storlek och slängt alla fånigt småa kläder som jag brukade önska att jag kunde ha. Jag går rakryggad även fast jag mår skit. Jag får ta plats, och det gör jag gärna när jag känner för det. 

      Folk kan säga vad de vill om mig, men jag är inte fet, och jag är inte ful. Och vet ni vad det bästa är? Jag äter vad fan jag vill, när jag vill, hur mycket jag vill. Det kommer jag att fortsätta med.