Jag undrar hur det hela började. Jag minns inte när eller hur allt gick åt helvete, eller varför. Det kanske hände gradvis, så långsamt att jag inte märkte det till en början. Kanske har det alltid varit mer eller mindre jävligt. Jag har aldrig riktigt varit lycklig. Jag minns inte längre hur det känns att vara 100% tillfredsställd, och det är ganska jobbigt.

     Jag har gått på 4 olika mediciner i ett år nu. Det är bättre, javisst, men inte bra. Långt ifrån bra. Det är fortfarande helt förjävligt, bara inte lika förjävligt om då. Jag borde vara nöjd med förändringen, men det är svårt när man inte kan känna sig nöjd över någonting.

     Det är sällan jag kan känna mig "glad". Jag önskar att jag verkligen kunde känna något positivt. På riktigt.

     Det börjar gå nedåt igen. Allt är tungt, och jag kan knappt komma ur sängen på morgonen. Det är svårt som det är vanligtvis, men nu är det åt helvete. Igen. Jag har inte gått till skolan på en hel vecka nu. Det värsta är att jag inte vet varför jag är så låg den här gången. Jag borde inte ha en anledning till att må såhär, för inget har hänt på ett bra tag nu, förutom att mina betyg är åt helvete.

     Jag är rastlös. Ingenting är kul. Jag har ingen energi till någonting alls. Jag höll ju på att bli bättre, men som vanligt så kraschade jag. Igen. Jag orkar inte med det här. Varför måste allt vara så jobbigt? Visst, jag mår bätte än vad jag gjorde i våras, när jag inte sov i veckor i sträck, åt ingenting, alrdig gick till skolan, underviktig och såg förjävlig ut. Självmordsbenägen. Det är inte lika illa längre, och jag tvivlar på att jag skulle ta livet av mig utan att tveka. Men jag mår fortfarande inte bra. Är det för mycket begärt att må bra?

     Jag skar mig ikväll. Jag stod inte ut med verkligheten.