En av mina bästa vänner kommer över idag! Är jättepeppad, för jag har inte träffat honom på länge. Jag önskar att jag hade energi till att städa tills han kommer, men det kommer nog inte att bli så. Jag somnade inte förrän vid nio imorse, så.. Jag är ganska så uttömd på energi om man säger så. Jag brukar vara ganska deppig när jag är trött, men inte idag! Jag gick till och med ner till affären för att handla, och köpte mat till veckan. Bestämde mig till och med för att köpa något som jag kan äta idag. Inget som jag kommer att ångra allt för mycket senare, dock.

     Jag kom hem från farsan igår. Även fast jag älskar min familj, så var det jävligt skönt att komma därifrån. Orkar inte med att smyga med allt hela tiden. Nu kan jag vara mig själv och har inte en så stor press på att äta hela tiden.

     Nästan så fort jag kom hem (klockan 7 på kvällen) så var jag med min bästa vän. Vi gick runt över hela stan och pratade i flera timmar. Hela världen låg framför våra fötter. Det fanns inga tider att passa, inga måsten, bara hon, jag, sommaren och våra historier att berätta för varandra. Det var så jävla härligt! Det känns som att vi aldrig får slut på saker att prata om.

     Jag kom inte hem igen förrän vid halv 3 på natten, och även fast mina fötter ömmade och knäna skrek, så var jag inte det minsta trött, och inte det minsta ledsen. Jag undrar hur många kalorier jag brände, haha..

     Igår åkte jag till pappa, ska stanna här till söndag. Det var egentligen ett väldigt impulsivt besök, men pappa och hans fästmö Eva tyckte att det bara var roligt att jag kom, sa dem. Det enda villkoret var att jag skulle stå ut med att vara ensam större delen av idag, för att de skulle jobba, men det hade jag självklart inget emot.

     När jag vaknade idag, vilket var runt 12-tiden, så kände jag mig ganska så nere. Mer än vanligt. Det fanns ingen riktig anledning, det bara var så. Jag ville egentligen bara sjunka genom jorden och stanna där nere för evigt, men jag tog mig upp ändå.

     I alla fall, jag gick in i köket för att fixa något att äta, och då såg jag att det låg ett vitt kuvert på bordet med mitt namn på. I kuvertet fanns det ett kort och en femhundring.

     "Här kommer en försenad påskhälsning från oss. Köp något som gör dig glad. Kram, pappa och Eva."

     Jag fick en liten tår i ögat faktiskt, det får jag alltid när någon gör något fint för mig. Det spelar ingen roll vad det är för något, stort eller litet, känslan av att någon tänker på mig och gör något för att få mig att känna mig bättre.. Jag blir bara så jävla rörd. Det kanske inte alltid märks på mig, men jag blir det. Senare, när jag är ensam igen, så sitter jag och tänker på det. Även om det bara var en liten sak. Något som bevisar att någon har tänkt på mig. Det betyder ändå mycket för mig, för det känns som att jag betyder något. Fånigt, va?

     Fan i helvetes jävla hora! Jag orkar fan inte mer. Jag orkar inte leva såhär. Jag är så jävla dum i hela huvudet och jag förtjänar fan inte att leva. Allt jag gör blir fel, det slutar bara med att jag sårar alla hela tiden och förstör allt. Som idag. Jag gjorde det, igen. Som alltid. Allt gick ju så bra, och så sket sig allt. Och det är mitt fel, bara mitt fel. Jag orkar inte ens tänka på det, orkar inte tänka på någonting. Varför kunde vi inte bara ha haft kul? Varför var det tvunget att bli komplicerat?

     Mitt ex sov över hos mig. Vi hade kul. Vi åkte till Gävle, köpte hårfärg och godis. Sen så kollade vi på film och lyssnade på musik innan i somnade. Dagen efter, alltså idag, så var det annorlunda. Hon började kyssa min nacke, och jag vet inte vad som hände, men typ automatiskt så kysste jag henne tillbaka. Jag har saknat henne jättelänge, saknat allt kul vi hade, alla minnen. Så jag trodde att jag fortfarande kände något antar jag. Sen började hon göra saker och det kändes fel. Så sjukt jävla fel, och ändå så fortsatte jag. För att hon ville. Sen så bara eskalerade det. Hur ska man säga, saker hände. Min sjuka idiot-tanke var "det slutar snart, om jag avbryter nu så kommer jag bara att såra henne, det var ju jag som började, det blir säkert inte mer än såhär ändå". Det var inte förrän hälften av kläderna var borta, och byxorna började gå samma väg som jag avbröt det. Och såklart så sårade jag henne. "Du ville ju! Det var ju du som började! Varför fortsatte du om du inte ville?" Hon grät. Jag grät, och jag gråter fortfarande. Jag är så jävla äcklig. Jag är ett jävla svin.

     Hon har åkt hem nu. Varför blev det såhär? Jag ville bara att vi skulle vara vänner, och nu så blev det såhär. Eller ja, ett tag trodde jag att jag ville, det var ju därför som jag kysste henne tillbaka. Men sen så ville jag inte längre, och allt blev fel.. Och det är mitt fel. Allt är mitt fel.

     Jag skulle kunna döda för en cigarett just nu. I vanliga fall röker jag bara på fest, men nu orkar jag inte bry mig. Jag önskar att en vänlig själ kunde köpa ut åt mig, men jag förtjänar det inte, det vet jag. Jag förtjäna bara att dö, och vet du vad? Att dö skulle vara helt jävla underbart. 

     Jag visade min bästa vän vad jag hade gjort mot mig själv. Inte för uppmärksamhet (sånt gör man inte), utan för att jag vet att jag inte kommer att kunna gömma det för henne. Jag kände att det var bättre att hon visste, så att jag slapp gå runt och gömma mig under flera lager kläder.

     Jag grät ut mot hennes axel idag. Det var inte meningen att det skulle hända, det bara blev. Hon har den effekten på mig. Hon lurar ut det onda, sen lyssnar hon och kramar om mig. Man behöver inte förklara. Hon bara finns där ändå, utan att kräva förklaringar på allt. Jag är så glad att jag har henne. Hade mest troligt varit död utan henne.

Tack för att du finns.

     Jag undrar om mina vänner verkligen bryr sig om mig. Jag undrar om de tänker på mig och undrar vad jag gör när de inte är där, vad jag tänker på och hur jag mår.

     Jag vet att de inte förstår hur jag mår, det är uppenbart. De förstår inte varför jag inte kommer till skolan. De tror att det bara är att släpa dit mig, sen är det inget mer med det. Jag älskar mina vänner, de är de bästa jag har haft, men ja.. Jag kan inte prata med dem. Mest för att det inte finns något att prata om. Jag är kroniskt deprimerad och jag tycker att livet är piss. Jag är nere hela tiden och kan inte prestera, vad mer finns det att säga, och varför? Att prata om det tar mig ingen vart. Jag är trött på att samma meningar upprepas om och om igen.

     "Kämpa på! Det blir bättre! Du måste bara hitta din passion här i livet! Jag finns här om du behöver prata, okej?". Nej. Nej nej nej och nej igen. Jag vill kunna prata med er, men jag kan inte. Jag bara kan inte.

     Jag är rädd. Jag är så jävla rädd. Jag vet att jag kommer att få gå minst ett extra år på gymnasiet, jag är för dum i huvudet för att klara av skolan helt enkelt. Jag är bara så jävla rädd, för jag vet att de inte kommer att vilja stanna i den här staden efter examen. De kommer att sticka, skaffa nya liv och nya vänner och glömma bort mig. Och jag kommer att bli ensam igen. De kommer inte att vilja hålla kontakten med mig, varför skulle de? Jag är ingen.

     Jag älskar mina vänner och jag har ingen aning om de älskar mig tillbaka.