Jag orkar inte. Jag har förstört allt igen. Satt och glufsade i mig choklad. Känner mig så sjukt äcklig, så jag tänker bara sitta här och ignorera världen ett tag. Jag är så förbannad på allt och jag orkar inte ens låtsas att jag är glad. Fan ta allt. Fan ta värlen. Fan ta mig..

     Så tydligen så var den någon som märkte att jag spydde, så det kom en massa frågor. Jag lyckades få fram en lögn om att jag hade ätit för snabbt, men jag vet att de fortfarande är misstänksamma, så jag måste äta allt vid middagen, och behålla allt. Väggarna är för tunna. Helvete. Jag känner mig äcklig som fan, men jag kan inte riskera något just nu.

     Jag vet inte varför, men nyss fick jag riktigt mycket ångest av ingen anedning, och jag höll nästan på att göra något dumt. Som tur var så släppte ångesten efter ett par cigg, så nu är jag lugn som en filbunke. Vad jag kan få för mig korkade idéer! 

     Jag är så sjukt trött (bieffekt som jag fick när jag försöker sluta med Lamictal), men ändå jävligt peppad. Peppad på att gå ner i vikt, för jag har bestämt mig för att göra det igen. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta cykeln ner till Statoil och pumpa den och sen ta ett varv med den, eller om jag ska sova. Jag hoppas att tröttheten går över snart så att jag kan börja tappa cm och kilon, och börja bygga muskler och självförtroende istället!

      Fuck yes! Idag fick jag ett sms om att böckerna som jag har reserverat finns på biblioteket nu! Jag har väntat i flera veckor på att de ska komma, och nu så har de äntligen gjort det! Önskar att jag kunde hämta dem idag, dock, men jag måste vänta till på tisdag.. Jag är ju hos morsan nu, och kommer inte hem förrän sent imorgon.

      Ni förstår inte hur peppad jag är! Jag visste inte ens att de fanns förrän några veckor tillbaka! Det är 

fortsättningen på två olika serier som jag har följt i några år, och jag har väntat så jävla länge, och nu ska jag snart få läsa dem! Jag kan skriva mer om böckerna när jag har dem i handen.

     Jag var till doktorn igen i tisdags, och hon skrev ut en ny medicin till mig eftersom att jag fortfarande inte mår bättre. Det är en medicin som jag ska ta på kvällen, och ska tydligen båda hjälpa för måendet och sömnen. Mirtazapin. Jag ska dock fortfarande ta både Propavan och Fluoxetin som vanligt. Har dock höjt dosen sen en tid tillbaka, jag går nu på maxdosen, 60 mg. Har inte känt av så mycket av det, men vi får se hur jag mår till nästa gång jag går till psykiatrin, har det inte förbättrats då så måste jag byta igen. 

     Fy satan dock vilken abstinens jag har. Jag trappar ju ner på Lamictal fortfarande, bara 100 mg kvar. Biverkningar så fort jag missar att ta den en enda dag. Undrar om jag ens kommer att kunna sluta med den.. Satan.

     Jag gick till doktorn igår. Jag har mått värre än vanligt ett tag, så jag blev tillslut ditkallad. Det slutade med att doktorn inte visste vad hon skulle göra med mig, för min medicin fungerade inte. Hon ville att jag skulle sluta med Lamictal och börja på en ny medicin, men först måste jag trappa ner. Sen vet hon inte vilken medicin jag borde ta istället, men hon föreslog Litium, och eventuellt även byta ut Fluoxetinet mot något annat. Jag vill inte ta Litium, fan, den medicinen skrämmer mig. Har man väl börjat så är det inte säkert att man kan sluta. Jag sa åt henne att fortsätta leta till nästa gång vi ses, för nej. Inget Litium till mig, tack. Det tänker jag bara ta om inget annat fungerar. Kan någon som tar/har tagit Litium som kan berätta sina erfarenheter om det? 

     Jag ska också ta en del blodprover. Jag gillar att ta sprutor och blodprov, faktiskt. Det enda jag inte gillar med det är att man måste ta bort det som täcker armarna. Jag vill inte att de ska se mina ärr.

     Nnnnnnnnnnnnnnngggghhhhhh.... Frustrerad. Jag vill färga om håret och ta en till piercing, börja om på klänningen som jag försökte sy, spela ett nytt tv-spel, läsa böckerna som jag skickade efter för två veckor sen. Och jag vill göra något på impuls och bara skita i att tänka på konsekvenserna hela tiden. Kan jag göra det? Nej.

     Jag bråkade med mitt ex häromdagen. Vi skulle träffas den här helgen av någon anledning, men jag ställde in det, så vi ska träffas nästa helg. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde bryta kontakten helt och hållet en gång för alla, så varför gör jag inte det? Är jag verkligen så dum i huvudet att jag måste fortsätta att plåga mig själv över samma idiotiska saker hela tiden? Det kommer bara att sluta som förr: att jag plockar upp bitarna och försöker att fixa allt medans hon står och skäller och fördummar mig. Säger att allt är mitt fel, att jag drar ner henne, att jag inte är tillräcklig. Att det är mitt fel att jag inte är tillräcklig. Får mig att känna mig värdelös. Blir arg på mig för ingenting. Använder mig för att få som hon vill..

     Det jobbigaste är att hon är så snäll i ena sekunden, vi skrattar och har det bra, och i nästa så är det hus i helvete. Ett felsteg är allt som krävs. Jag är rädd att det kommer att bli samma sak igen, för hon har sagt förr att hon vill försöka igen, men att vi ska ta det långsamt och lära känna varandra igen. Jag är rädd, och trött. Trött på att alltid fejka att vara glad för att inte dra ner andra i skiten eller göra folk irriterade. Jag är så trött på att alltid tassa på tårna och göra mitt bästa hela tiden. Varför kan ingen älska mig även när jag inte är glad och gör mitt bästa för att alla ska vara nöjda? Varför måste det alltid vara jag som ska hålla ihop allt i hela världen inom alla kategorier? I hela mitt liv har det varit jag. Den som ska fixa allt och vara duktig. Och nej, nu pratar jag inte om just en enda bestämd sak i en bestämd kategori, utan om allt. Små saker, stora saker. Allt.

     Jag har redan gått igenom så mycket. Kan jag inte bara få ha någon som inte räknar med att jag ska vara stark hela tiden? Någon som älskar mig tillbaka, för en gångs skull.