Jag visade min bästa vän vad jag hade gjort mot mig själv. Inte för uppmärksamhet (sånt gör man inte), utan för att jag vet att jag inte kommer att kunna gömma det för henne. Jag kände att det var bättre att hon visste, så att jag slapp gå runt och gömma mig under flera lager kläder.

     Jag grät ut mot hennes axel idag. Det var inte meningen att det skulle hända, det bara blev. Hon har den effekten på mig. Hon lurar ut det onda, sen lyssnar hon och kramar om mig. Man behöver inte förklara. Hon bara finns där ändå, utan att kräva förklaringar på allt. Jag är så glad att jag har henne. Hade mest troligt varit död utan henne.

Tack för att du finns.

     När jag vaknade upp idag blev jag vettskrämd. Det var blod lite överallt i sängen, och jag förstod inte varför. Förrän jag såg ner på mig själv och mindes gårdagen.

     Jag hade kollat på serier hela dagen, och det kändes ganska bra när jag väl var djupt inne i dem. Jag hade sett ut ytterligare en säsong av supernatural och spelat lite tv-spel. Det var inte förrän vid 3 på natten, när jag hade bestämt mig för att sova, som allt rasade ner på mig igen. Allt var för jävligt, och ärligt talat kändes det som att jag inte skulle överleva natten. Det gick som det gick, och det slutade med att jag skar mig, över både armar och ben. Djupast på armarna. Jag plåstrade om mig så gott det gick med gasbindor och allt, men det blödde igenom undernatten. Jag hade väl missbedömt hur illa det var. Det hade bildats sårskorpor när jag vaknade, men så fort jag rörde på mig så gick såren upp igen, och började blöda som tusan. Jag har fått kontroll över det nu.

     Jag vette fan hur jag ska kunna dölja det här för mina vänner. De vet ju om att jag skär mig, men jag hade lovat att sluta och den här gången hade det inte slutat särskilt bra. Jag har tur som bor själv i alla fall, så att jag inte behöver dölja det för föräldrar eller en partner.

     Jag mår ganska dåligt över det nu. Jag känner mig svag, och jag vet att det beror på att jag måste få i mig socker nu. Blodförlust = måste få i sig socker så att kroppen kan återhämta sig bättre. Så jag ska steka pannkakor med mycket sylt och grädde. Det kanske får mig att må bättre psykiskt också. Nåväl..

     Har någon här haft en liknande upplevelse, eller är det bara jag som är korkad? Om någon här har det, hur hanterade du situationen?

     Då var det fredag igen. Den här veckan har varit sjukt jobbig för mig. Jag har precis höjt dosen av en av alla mediciner jag tar. Jag höjde från 175 mg till 200 mg förra veckan (Lamictal), och jag har, som alltid när jag höjer dosen, varit labil. Från måndag till onsdag kunde jag inte ta mig upp ur sängen överhuvudtaget, så skolan sket jag i totalt. Igår missade jag den första lektionen, men jag bestämde mig ändå för att jag skulle ta mig till skolan och verkligen försöka klara mig igenom dagen och göra mitt allra bästa.

     Jag kom dit 5 minuter innan engelskan började och tänkte berömma mig själv för att jag kom i tid, men då kom lik förbannat en i klassen och sa att lektionen var inställd. Jaha. Det var ju jävligt kul. Jag gick till ett bord vid mitt skåp där mina kompisar brukar hänga, och satte mig ner brevid dem. Vi dödade tid tills historian började.

     Lektionen var helt okej, antar jag. Läraren malde på om barocken som jag tycker så mycket om. Historia är väldigt intressant tycker jag. Men någonstans i mitten av genomgången störtade jag igen. Ett tungt täcke lade sig över mig igen. Allt var bara så jävla jobbigt, och helt ärligt ville jag bara lägga mig ner på golvet och bara ligga där och andas. Dock stannade jag kvar för min respekt för läraren.

     Direkt efter lektionen stack jag hem. Jag visste att det var en lektion kvar, bildteori, men jag orkade inte ens bry mig. Jag orkade knappt andas. Min bästavän smsade mig och frågade vart jag tog vägen. "Hem" var det enda svar hon fick. Jag svarade inte på resten, hon fick ingen förklaring till varför och jag visste att hon blev sur på mig när jag gjorde så, men i den stunden kunde jag inte bry mig mindre.

     Jag störtade ner i sängen med en cola och en ask Pepero (Koreas motsvarighet till Pocky) och spenderade resten av kvällen framför datorn. Där låg jag och kollade på Supernatural, och brydde mig inte om att mobilen vibrerade ilsket.

     Idag vaknade jag inte förrän 12. Jag hade missat hela dagen, förutom den sista lektionen. Bild. Jag krälade ut ur sängen och drog mig själv till skolan. Jag brydde mig inte om läraren som alltid kollade konstigt på mig. Jag målade bara på min tavla med oljefärg. Jag stannade i skolan långt efter skolan hade slutat, gick inte hem förrän vid 5-tiden. Kom en bra bit på tavlan, men är såklart långt ifrån klar. Hoppas bara att färgerna ser tillräckligt äckliga ut.

     Jag har en uppsats som ska vara klar till på måndag, men ärligt talat så orkar jag inte bry mig just nu. Skulle nog inte ens rycka på ögonbrynet om taget föll ner på mig.

     Nu ska jag spendera resten av natten med Supernatural och cola, precis som igår. Har blivit väldigt fäst vid den serien.

     Folk borde verkligen klaga mer och säga sin åsikt. Alla är så jävla rädda för att tycka och tänka själva, och rädda för att vara i vägen eller vara jobbig. Det är så otroligt dumt och fånigt i mina ögon. Är du inte nöjd med maten du beställde för 100 kronor? Säg det. Trängde någon sig före i kön? Ta tillbaka din plats. Pratar någon i bion eller stör på något annat sätt? Säg din åsikt om det. Är du bara rent av missnöjd med livet och vad som helst: klaga för fan! Hur ska man kunna må bättre om man aldrig får säga det man tycker, berätta hur man känner? Så länge du inte kränker och mobbar någon så har du rätt att säga vad du tycker, så varför håller du käften? Det är okej att vara en bitterfitta ibland. Var en bitch, klaga på, låt världen höra vad du har att säga!