Det finns inte mycket jag kan säga, inte mycket jag kan göra. Jag antar att det är som det är och att jag måste leva med det, som vanligt. Att skriva om det kommer inte att förändra något, för jag har inget att säga. Det är jobbigt. Folk säger att de är här för mig, att jag ska prata med dem, men vad gör det för skillnad? Allt är bara äckligt meningslöst. Jag har gått ner till rälsen ett par gånger den senaste veckan. Vid en tunnel, där tåget går tillräckligt snabbt. Där de inte skulle märka förrän det var försent för att stanna. Samtidigt så vet jag att jag inte kan göra såhär mot Henne.

     Om jag skulle dö nu, vilka skulle bry sig? Hur många veckor skulle det ta innan de som brydde sig inte gör det längre? Hur lång tid tar det att glömma bort mig? Om jag dör ikväll, så kanske jag är glömd redan imorgon. Jag har inte lämnat annat än oreda och kaos bakom mig. Ingenting som är värt att hålla fast vid, ingenting att vara stolt och hurra för. Jag är ingenting. Jag kan ingenting.

     Så jag blev uppenbarligen inte överkörd eller något liknande. Just nu sitter jag och gråter över en serie. Jag hatar att se hur allt går åt helvete för dem, speciellt för min favoritkaraktär. Han gör sitt allra bästa för att skydda alla, och ändå går allt åt helvete, och alla överger honom. Ingen förstår att det han gör, gör han för dem. Att han gör allt för att skydda dem, och skulle dö för dem om han var tvungen, men de fattar inte det för de är själviska idioter. It's really heartbreaking. Jag vill inte kolla mer, men jag måste se hur det slutar. Well fuck.

     Jag har inte tagit mina piller i över en vecka nu. Jag vet inte hur det gick till, jag bara slutade ta dem. Jag är bara så trött på att ta piller och allt. Det är inte så att jag tror att jag kommer att må bättre utan dem, det kommer jag säkert inte. Orkar bara inte bry mig längre. Jag hatar att ha restriktioner. Vi får se hur det går.

     Vet ni vad jag gjorde ikväll? Jag satt framför datorn och skulle just se det sista avsnittet av säsong 2 (spn). Jag hade känt mig orkeslös, nere, ledsen, deppig.. Allt det där är såklart i stor underdrift av vad jag egentligen känner. Det var en vanlig jävla dag av att vara deprimerad. Man kan inte förklara det på  ett bra sätt för dem som inte har varit där, så jag tänker inte göra det. Just nu.

     I alla fall, jag satt där och klickade fram nästa avsnitt, när jag plötsligt fick Känslan igen. En känsla av att allt är åt helvete, alla är värdelöst, JAG är värdelös. En sinnesstämning där allt är plågsamt. Det är inte samma sak som panikångest. Paniken finns inte där. Det är inte direkt ångest heller. Det är bara ett djupt och plågsamt mörker. I sådana lägen är det svårt att göra någonting alls. Att andas är svårt nog.

     Jag tog upp rakbladet som låg bredvid min säng och satte den mot armen. Igen. Men jag gjorde det inte. Jag satt där, andades några plågsamma andetag innan jag lade ifrån mig den igen. Sen drog jag mig upp ur sängen och gjorde något som är näst intill omöjligt för mig: jag diskade. Jag diskade hela min monsterdisk, även fast det enda jag ville var att lägga mig ner på sängen igen och ge upp. Inte bry mig ett skit, som vanligt, men det gjorde jag inte. Även fast det kände omöjligt så gjorde jag det.

     När disken var diskad, ca 40 minuter senare, så bäddade jag sängen, sen duschade jag. Som belöning tog jag en halvliters cola ur kylen, och snart ska jag börja kolla igen. Jag mår fortfarande för jävligt, men det är inte fullt så illa längre. Ni förstår inte, det vet jag. Ni förstår inte hur något så litet som att diska och bädda kan vara så stora hinder för mig. Jag tänker inte ens förklara nu, men kommer säkert att göra det i framtiden. Jag bara orkar inte nu.

     Jag är stolt över mig själv. Disken är diskad, sängen är bäddad, jag är ren. Jag gjorde inget dumt idag. Visst, resten av lägenheten är inte städad, jag har en massa uppgifter som ska lämnas in från förra och förrförra året, men jag gjorde ett bra fucking jobb som ens brydde mig om att göra någonting i natt. I mitt tillstånd, och den här tiden på dygnet.

     Nu ska jag fortsätta uggla framför spn.

     Jag gick inte till skolan idag heller. Kunde bara inte. Just nu sitter jag och kollar på Supernatural igen. Jag ska ta mig igenom säsong 2 idag, säsong 3 ikväll.

     Jag erkänner, jag flyr ifrån verkligheten. Det är bara så mycket lättare att tänka på serien än livet. Det är enklare. Det känns bättre. Och jag orkar inte med jobbiga saker nu. Jag hoppas att jag gör  det snart.

     Jag älskar att drömma. Mina drömmar är alltid så spännande. Jag drömmer nästan alltid om äventyr, magi, spänning och läskiga saker.Jag älskar till och med mina mardrömmar, för dem är så läskiga och spännande. Jag är ute på äventyr varje natt. Ibland är det apokalyps, hela världen går åt helvete och jag måste kämpa för att överleva. Ibland är det krig, och jag är en svärdsmästare eller häxa eller något annat awesome som måste rädda mitt kungarike och mitt folk. Ibland är jag en fisk eller en sjöjungfru, ibland är jag en spelkaraktär, ibland är jag fast i en annan dimension. Portaler, andra världar, äventyr, skräck och fantasy dyker ofta upp i mina drömmar. Det är så underbart. Ofta drömmer jag om att jag måste lösa pussel och gåtor också.

     När jag drömmer så ser jag allt väldigt tydligt också. Allting känns intensivt och lämnar mig berörd. Det brukar inte vara suddigt, utan det känns ofta väldigt verkligt, även fast temat inte är så verklighetstroget.

     Jag önskar att jag kunde komma ihåg allt jag drömmer, för då hade jag skrivit ner dem och kanske till och med skrivit en bok. Nåväl. Hur brukar dina drömmar vara? Vad brukar du drömma om, och vad tycker du om dem? Berätta allt om dina drömmar!

     Idag är en sån dag då man inte vill träffa någon, inte prata inte anstränga sig för att göra folk glada. Ändå blir jag snart tvungen att umgås, för jag får snart besök. Det är bara en vän som ska hämta saker, men jag vet hur det blir. Någon kommer över och "ska bara hämta en sak", sen så stannar de i flera timmar, och man kan inte direkt säga åt dem att dem ska gå, för då är man en bitch. Man kan inte heller låta dem stanna hur länge dem vill, för då är man en dörrmatta. Usch, jag orkar inte med besök och människor och att vara trevlig. Låt mig bara vara bitter i min ensamhet!