Jag var på dejt idag. Jag har varit så himla nervös hela veckan för den här kvällen, och var jätterädd att göra bort mig eller nåt. Som tur är gick bra väldigt bra. Vi var hemma hos mig och förfestade lite för oss själva, pratade mycket och drack öl och cider. Jag som i vanliga fall inte ens tycker om öl. Efter ett par timmar gick vi på krogen, och hade det ganska trevligt. Det enda som var jobbigt var att hon hade en klängig kompis som ville vara med hela tiden.

     Vi hade jättemycket gemensamt, och vi pratade om allt och inget. Kramades en del, höll handen. Sånna saker. Efter ett par timmar märkte hon mina ärr på armarna och gjorde en såndär sak som bara händer i filmer. Hon typ strök över ärren och frågade om de var nya eller gamla (jag sa nya), och sen berättade hon att hon också brukade göra sånt, men slutat med det. Sen sa hon att jag inte borde göra så mot mig själv. Att jag förtjänade bättre. Sen kysste hon mig.

     Jag hoppas att vi kommer att träffas igen, för hon fick mig att bli glad. För en stund glömde jag hur deprimerad jag var.

     Jag försöker få en akuttid hos doktorn innan jul så att jag faktiskt kommer att vara närvarande på julafton. Kommer att få reda på om jag fick tiden eller inte i början av veckan, sen så kanske jag har läkartiden i slutet av nästa vecka. Förhoppningsvis får jag en ny medicin, för det jag har nu funkar inte. Jag har inte självskadat under en väldigt lång tid, och helt plötsligt har jag börjat igen. Så, ja.. Jag hoppas att jag blir tagen seriöst och inte blir dumförklarad eller något, eftersom att det inte är min vanliga läkare.. Litar inte på någon annan. De är dumma i huvudet allihop, i alla fall där jag kommer ifrån.

     Jag bryter ihop hela tiden numera. Det är jobbigt att låtsas vara som vanligt. Jobbigt att de som märker inte orkar bry sig. De frågar såklart om jag mår bra och dylikt, men det är inte det jag vill höra. Min bästa vän brukar säga åt mig att prata med henne om det, men jag vet att hon tycker att det är jobbigt när jag bryter ihop, så jag låter bli och låtsas att allt är bra istället. Jag vill bara att min bästa vän ska bete sig som en sådan och låta mig gråta ut mot hennes axel. Jag vill höra att hon bryr sig. Jag vill känna mig omtyckt, är det för mycket begärt? Men jag kanske bara är sentimental och överdriver. Det är bara så jobbigt just nu, och jag behöver lite kärlek. Jag ska träffa henne imorgon, så ytterligare en dag av lögner antar jag.

     Flera månader har kommit och gått. Världen är i spillror. Min syster är inne på psyket av anledningar som annars bara finns med i skräckfilmer. Alla är traumatiserade av det som har hänt. Hela min jävla familj är sönder av det som har hänt. Ingen behöver mina jävla problem, det blir bara värre då, så jag försöker verkligen att bete mig som en normal och funktionerande människa. Trots att jag försöker så har jag bara varit i skolan en gång den här veckan, under en enda lektion.

     Jag är så tom. Jag orkar knappt bry mig längre. Jag försöker verkligen, men det går som det går, och med det menar jag inte alls. Det känns bara så meningslöst.

     Jag orkar inte. Jag har förstört allt igen. Satt och glufsade i mig choklad. Känner mig så sjukt äcklig, så jag tänker bara sitta här och ignorera världen ett tag. Jag är så förbannad på allt och jag orkar inte ens låtsas att jag är glad. Fan ta allt. Fan ta värlen. Fan ta mig..

     En av mina bästa vänner kommer över idag! Är jättepeppad, för jag har inte träffat honom på länge. Jag önskar att jag hade energi till att städa tills han kommer, men det kommer nog inte att bli så. Jag somnade inte förrän vid nio imorse, så.. Jag är ganska så uttömd på energi om man säger så. Jag brukar vara ganska deppig när jag är trött, men inte idag! Jag gick till och med ner till affären för att handla, och köpte mat till veckan. Bestämde mig till och med för att köpa något som jag kan äta idag. Inget som jag kommer att ångra allt för mycket senare, dock.

     Jag kom hem från farsan igår. Även fast jag älskar min familj, så var det jävligt skönt att komma därifrån. Orkar inte med att smyga med allt hela tiden. Nu kan jag vara mig själv och har inte en så stor press på att äta hela tiden.

     Nästan så fort jag kom hem (klockan 7 på kvällen) så var jag med min bästa vän. Vi gick runt över hela stan och pratade i flera timmar. Hela världen låg framför våra fötter. Det fanns inga tider att passa, inga måsten, bara hon, jag, sommaren och våra historier att berätta för varandra. Det var så jävla härligt! Det känns som att vi aldrig får slut på saker att prata om.

     Jag kom inte hem igen förrän vid halv 3 på natten, och även fast mina fötter ömmade och knäna skrek, så var jag inte det minsta trött, och inte det minsta ledsen. Jag undrar hur många kalorier jag brände, haha..

     Så tydligen så var den någon som märkte att jag spydde, så det kom en massa frågor. Jag lyckades få fram en lögn om att jag hade ätit för snabbt, men jag vet att de fortfarande är misstänksamma, så jag måste äta allt vid middagen, och behålla allt. Väggarna är för tunna. Helvete. Jag känner mig äcklig som fan, men jag kan inte riskera något just nu.

     Jag känner mig äcklig. Har knappt gått ner i vikt alls. Jag kan inte hålla mig ifrån mat och godsaker, jag bara proppar i mig allt jag får syn på. Som en gris. Jag förstår inte hur jag kan vara såhär vidgrig..

     Idag ska sköta mig. Jag ska inte äta, och om jag gör det, så ska allt upp igen. Doing it anyway I can, I guess. Jag måste vara försiktig, dock. Jag är hos farsan, och väggarna är tunna.