Jag älskar att drömma. Mina drömmar är alltid så spännande. Jag drömmer nästan alltid om äventyr, magi, spänning och läskiga saker.Jag älskar till och med mina mardrömmar, för dem är så läskiga och spännande. Jag är ute på äventyr varje natt. Ibland är det apokalyps, hela världen går åt helvete och jag måste kämpa för att överleva. Ibland är det krig, och jag är en svärdsmästare eller häxa eller något annat awesome som måste rädda mitt kungarike och mitt folk. Ibland är jag en fisk eller en sjöjungfru, ibland är jag en spelkaraktär, ibland är jag fast i en annan dimension. Portaler, andra världar, äventyr, skräck och fantasy dyker ofta upp i mina drömmar. Det är så underbart. Ofta drömmer jag om att jag måste lösa pussel och gåtor också.

     När jag drömmer så ser jag allt väldigt tydligt också. Allting känns intensivt och lämnar mig berörd. Det brukar inte vara suddigt, utan det känns ofta väldigt verkligt, även fast temat inte är så verklighetstroget.

     Jag önskar att jag kunde komma ihåg allt jag drömmer, för då hade jag skrivit ner dem och kanske till och med skrivit en bok. Nåväl. Hur brukar dina drömmar vara? Vad brukar du drömma om, och vad tycker du om dem? Berätta allt om dina drömmar!

     Idag är en sån dag då man inte vill träffa någon, inte prata inte anstränga sig för att göra folk glada. Ändå blir jag snart tvungen att umgås, för jag får snart besök. Det är bara en vän som ska hämta saker, men jag vet hur det blir. Någon kommer över och "ska bara hämta en sak", sen så stannar de i flera timmar, och man kan inte direkt säga åt dem att dem ska gå, för då är man en bitch. Man kan inte heller låta dem stanna hur länge dem vill, för då är man en dörrmatta. Usch, jag orkar inte med besök och människor och att vara trevlig. Låt mig bara vara bitter i min ensamhet!

     Jag har svårt att se saker från den ljusa sidan. Det har jag alltid haft. Jag är inte ledsen. Jag känner ingenting. Det enda jag känner är ovilja att göra någonting alls. Jag orkar inte med någonting, jag vill ingenting. Världen är läskig, jobbig. För jävlig. Jag vet inte hut jag ska kunna leva ett normalt liv, och om jag någonsin kommer att kunna göra det. Jag orkar ens utveckla mina tankar och förklara.

     Jag sitter här i mörkret och lyssnar på samma låt om och om igen, försöker att få ner det i ord. Men jag kan inte.

     Jag är bitter. Jag är en idiot. Jag kan ingenting. Jag orkar inte ens försöka längre. Jag är lat. Hela jag är ett misslyckat försök till att bli något. Jag är komplicerad och jobbig. Jag både tänker för mycket och för lite. Jag kommer aldrig att kunna bli något och jag är värdelös. Men jag tänker inte säga att jag är fet och ful. Jag kanske inte är den vackraste människan på jorden, men jag är fan inte ful. Den biten tänker jag hålla fast vid.

     Just nu försöker jag hitta energi och motivation till att ta mig ner till ica. Jag måste handla, och jag måste få i mig något att äta, men jag kan knappt ta mig ur sängen. Jag känner inte för att äta idag, har ingen direkt aptit. Ingenting känns gott idag. Hoppas att det går över senare. 

     Jag är så jävla trött på att vara sjuk.

     Jag visade min bästa vän vad jag hade gjort mot mig själv. Inte för uppmärksamhet (sånt gör man inte), utan för att jag vet att jag inte kommer att kunna gömma det för henne. Jag kände att det var bättre att hon visste, så att jag slapp gå runt och gömma mig under flera lager kläder.

     Jag grät ut mot hennes axel idag. Det var inte meningen att det skulle hända, det bara blev. Hon har den effekten på mig. Hon lurar ut det onda, sen lyssnar hon och kramar om mig. Man behöver inte förklara. Hon bara finns där ändå, utan att kräva förklaringar på allt. Jag är så glad att jag har henne. Hade mest troligt varit död utan henne.

Tack för att du finns.

     När jag vaknade upp idag blev jag vettskrämd. Det var blod lite överallt i sängen, och jag förstod inte varför. Förrän jag såg ner på mig själv och mindes gårdagen.

     Jag hade kollat på serier hela dagen, och det kändes ganska bra när jag väl var djupt inne i dem. Jag hade sett ut ytterligare en säsong av supernatural och spelat lite tv-spel. Det var inte förrän vid 3 på natten, när jag hade bestämt mig för att sova, som allt rasade ner på mig igen. Allt var för jävligt, och ärligt talat kändes det som att jag inte skulle överleva natten. Det gick som det gick, och det slutade med att jag skar mig, över både armar och ben. Djupast på armarna. Jag plåstrade om mig så gott det gick med gasbindor och allt, men det blödde igenom undernatten. Jag hade väl missbedömt hur illa det var. Det hade bildats sårskorpor när jag vaknade, men så fort jag rörde på mig så gick såren upp igen, och började blöda som tusan. Jag har fått kontroll över det nu.

     Jag vette fan hur jag ska kunna dölja det här för mina vänner. De vet ju om att jag skär mig, men jag hade lovat att sluta och den här gången hade det inte slutat särskilt bra. Jag har tur som bor själv i alla fall, så att jag inte behöver dölja det för föräldrar eller en partner.

     Jag mår ganska dåligt över det nu. Jag känner mig svag, och jag vet att det beror på att jag måste få i mig socker nu. Blodförlust = måste få i sig socker så att kroppen kan återhämta sig bättre. Så jag ska steka pannkakor med mycket sylt och grädde. Det kanske får mig att må bättre psykiskt också. Nåväl..

     Har någon här haft en liknande upplevelse, eller är det bara jag som är korkad? Om någon här har det, hur hanterade du situationen?

     Jag undrar om mina vänner verkligen bryr sig om mig. Jag undrar om de tänker på mig och undrar vad jag gör när de inte är där, vad jag tänker på och hur jag mår.

     Jag vet att de inte förstår hur jag mår, det är uppenbart. De förstår inte varför jag inte kommer till skolan. De tror att det bara är att släpa dit mig, sen är det inget mer med det. Jag älskar mina vänner, de är de bästa jag har haft, men ja.. Jag kan inte prata med dem. Mest för att det inte finns något att prata om. Jag är kroniskt deprimerad och jag tycker att livet är piss. Jag är nere hela tiden och kan inte prestera, vad mer finns det att säga, och varför? Att prata om det tar mig ingen vart. Jag är trött på att samma meningar upprepas om och om igen.

     "Kämpa på! Det blir bättre! Du måste bara hitta din passion här i livet! Jag finns här om du behöver prata, okej?". Nej. Nej nej nej och nej igen. Jag vill kunna prata med er, men jag kan inte. Jag bara kan inte.

     Jag är rädd. Jag är så jävla rädd. Jag vet att jag kommer att få gå minst ett extra år på gymnasiet, jag är för dum i huvudet för att klara av skolan helt enkelt. Jag är bara så jävla rädd, för jag vet att de inte kommer att vilja stanna i den här staden efter examen. De kommer att sticka, skaffa nya liv och nya vänner och glömma bort mig. Och jag kommer att bli ensam igen. De kommer inte att vilja hålla kontakten med mig, varför skulle de? Jag är ingen.

     Jag älskar mina vänner och jag har ingen aning om de älskar mig tillbaka.

     Jag lyckades tydligen få lite sömn idag, för jag vaknade med datorn i knäet alldeles nyss. Har fått nästan en hel timmes sömn!

     Känner mig sliten, ledsen, hungrig och omotiverad att göra någonting alls. Jag vill bara ligga i sängen, ihoprullad i täcket som en mys-burrito framför Supernatural med något gott och lat att äta. Jag vet att jag borde laga något, men jag har knappt energi att ta mig ur sängen. Igen. Jag orkar inte med världen. Igen. Ändå måste jag ner till ica nu när jag är för lat för att laga en festmåltid. Fyfan för allt.

     När jag väl kommer hem igen finns det i alla fall ingen som stör mig med alla måsten och krav. Om någon läser det här, så skulle det vara skönt med någonting uppmuntrande.

     En sak som är jävligt gott är sallad. Ni vet, sån där sallad som man får blanda till själv på ica. Lite kyckligspettar, pasta, salladsblad, gurka, tomater och mozzarella. You name it. Jag har nästan bara ätit sallad de senaste veckorna. Vissa har frågat om jag försöker gå ner i vikt eller något. Det var det värsta! Kan jag inte få äta min underbara sallad ifred utan att bli utpekad som bantare? Jag skiter i min vikt numera. Jag brukade alltid ha problem med vikten. Jag vägde för lite, men jag kände mig aldrig smal nog. Jag kände mig fel och ful när jag inte kunde ha mindre storlek på byxorna än 36. Jag kände mig ful, äcklig och värdelös.

     Det tog ett tag innan jag kom fram till att jag inte ska se ut sådär. Alla kan inte och ska inte ha storlek XS på allt. Det gick upp för mig att jag inte ska väga 57 kg, vilket kanske verkar mycket för vissa, men för min längd och kroppsbyggnad är det helt fel. En tjej på 178 cm med kraftigt skelett och muskelmassa ska inte väga lika mycket som ett löv. Nu väger jag 70 kg, och jag känner mig mycket finare nu. Nu har jag kurvor som jag känner mig stolt över, jag har muskler och ett bättre självförtroende. Jag har köpt kläder i min egen storlek och slängt alla fånigt småa kläder som jag brukade önska att jag kunde ha. Jag går rakryggad även fast jag mår skit. Jag får ta plats, och det gör jag gärna när jag känner för det. 

      Folk kan säga vad de vill om mig, men jag är inte fet, och jag är inte ful. Och vet ni vad det bästa är? Jag äter vad fan jag vill, när jag vill, hur mycket jag vill. Det kommer jag att fortsätta med.