Då var det fredag igen. Den här veckan har varit sjukt jobbig för mig. Jag har precis höjt dosen av en av alla mediciner jag tar. Jag höjde från 175 mg till 200 mg förra veckan (Lamictal), och jag har, som alltid när jag höjer dosen, varit labil. Från måndag till onsdag kunde jag inte ta mig upp ur sängen överhuvudtaget, så skolan sket jag i totalt. Igår missade jag den första lektionen, men jag bestämde mig ändå för att jag skulle ta mig till skolan och verkligen försöka klara mig igenom dagen och göra mitt allra bästa.

     Jag kom dit 5 minuter innan engelskan började och tänkte berömma mig själv för att jag kom i tid, men då kom lik förbannat en i klassen och sa att lektionen var inställd. Jaha. Det var ju jävligt kul. Jag gick till ett bord vid mitt skåp där mina kompisar brukar hänga, och satte mig ner brevid dem. Vi dödade tid tills historian började.

     Lektionen var helt okej, antar jag. Läraren malde på om barocken som jag tycker så mycket om. Historia är väldigt intressant tycker jag. Men någonstans i mitten av genomgången störtade jag igen. Ett tungt täcke lade sig över mig igen. Allt var bara så jävla jobbigt, och helt ärligt ville jag bara lägga mig ner på golvet och bara ligga där och andas. Dock stannade jag kvar för min respekt för läraren.

     Direkt efter lektionen stack jag hem. Jag visste att det var en lektion kvar, bildteori, men jag orkade inte ens bry mig. Jag orkade knappt andas. Min bästavän smsade mig och frågade vart jag tog vägen. "Hem" var det enda svar hon fick. Jag svarade inte på resten, hon fick ingen förklaring till varför och jag visste att hon blev sur på mig när jag gjorde så, men i den stunden kunde jag inte bry mig mindre.

     Jag störtade ner i sängen med en cola och en ask Pepero (Koreas motsvarighet till Pocky) och spenderade resten av kvällen framför datorn. Där låg jag och kollade på Supernatural, och brydde mig inte om att mobilen vibrerade ilsket.

     Idag vaknade jag inte förrän 12. Jag hade missat hela dagen, förutom den sista lektionen. Bild. Jag krälade ut ur sängen och drog mig själv till skolan. Jag brydde mig inte om läraren som alltid kollade konstigt på mig. Jag målade bara på min tavla med oljefärg. Jag stannade i skolan långt efter skolan hade slutat, gick inte hem förrän vid 5-tiden. Kom en bra bit på tavlan, men är såklart långt ifrån klar. Hoppas bara att färgerna ser tillräckligt äckliga ut.

     Jag har en uppsats som ska vara klar till på måndag, men ärligt talat så orkar jag inte bry mig just nu. Skulle nog inte ens rycka på ögonbrynet om taget föll ner på mig.

     Nu ska jag spendera resten av natten med Supernatural och cola, precis som igår. Har blivit väldigt fäst vid den serien.

     Folk borde verkligen klaga mer och säga sin åsikt. Alla är så jävla rädda för att tycka och tänka själva, och rädda för att vara i vägen eller vara jobbig. Det är så otroligt dumt och fånigt i mina ögon. Är du inte nöjd med maten du beställde för 100 kronor? Säg det. Trängde någon sig före i kön? Ta tillbaka din plats. Pratar någon i bion eller stör på något annat sätt? Säg din åsikt om det. Är du bara rent av missnöjd med livet och vad som helst: klaga för fan! Hur ska man kunna må bättre om man aldrig får säga det man tycker, berätta hur man känner? Så länge du inte kränker och mobbar någon så har du rätt att säga vad du tycker, så varför håller du käften? Det är okej att vara en bitterfitta ibland. Var en bitch, klaga på, låt världen höra vad du har att säga! 

     Jag undrar hur det hela började. Jag minns inte när eller hur allt gick åt helvete, eller varför. Det kanske hände gradvis, så långsamt att jag inte märkte det till en början. Kanske har det alltid varit mer eller mindre jävligt. Jag har aldrig riktigt varit lycklig. Jag minns inte längre hur det känns att vara 100% tillfredsställd, och det är ganska jobbigt.

     Jag har gått på 4 olika mediciner i ett år nu. Det är bättre, javisst, men inte bra. Långt ifrån bra. Det är fortfarande helt förjävligt, bara inte lika förjävligt om då. Jag borde vara nöjd med förändringen, men det är svårt när man inte kan känna sig nöjd över någonting.

     Det är sällan jag kan känna mig "glad". Jag önskar att jag verkligen kunde känna något positivt. På riktigt.

     Det börjar gå nedåt igen. Allt är tungt, och jag kan knappt komma ur sängen på morgonen. Det är svårt som det är vanligtvis, men nu är det åt helvete. Igen. Jag har inte gått till skolan på en hel vecka nu. Det värsta är att jag inte vet varför jag är så låg den här gången. Jag borde inte ha en anledning till att må såhär, för inget har hänt på ett bra tag nu, förutom att mina betyg är åt helvete.

     Jag är rastlös. Ingenting är kul. Jag har ingen energi till någonting alls. Jag höll ju på att bli bättre, men som vanligt så kraschade jag. Igen. Jag orkar inte med det här. Varför måste allt vara så jobbigt? Visst, jag mår bätte än vad jag gjorde i våras, när jag inte sov i veckor i sträck, åt ingenting, alrdig gick till skolan, underviktig och såg förjävlig ut. Självmordsbenägen. Det är inte lika illa längre, och jag tvivlar på att jag skulle ta livet av mig utan att tveka. Men jag mår fortfarande inte bra. Är det för mycket begärt att må bra?

     Jag skar mig ikväll. Jag stod inte ut med verkligheten. 

     Jag är i en mörk och djup avgrund, tio mil djup och tio mil bred. Jag ramlade ner för några år sedan, dock inte hela vägen ner på en gång.

     Jag har under hela mitt liv stått och balanserat på kanten av stupet. Av någon anledning kunde jag inte gå bort från kanten, kunde inte ta mig till den säkra, stabila marken några meter bort. Jag hade försökt många gånger, men jag hade aldrig lyckats. Någon osynlig kraft verkade hålla mig kvar. Det enda jag kunde göra var att fortsätta gå fram och tillbaka längs den farliga, smala kanten, medan de andra kunde gå var de ville.

     Jag blev mobbad, såklart, för många olika anledningar. I flera år störde det mig inte ens, jag fokuserade för mycket på att hålla balansen för att ens märka vad de sa och gjorde.

     En dag så knuffade de mig, och jag föll. Jag landade på en klippa, tio meter ner. Jag hade blåmärken och skrubbsår, men värre än så var det inte. Jag började klättra, och jag nådde nästan kanten innan jag föll igen; den här gången ännu längre ner. Jag försökte ropa på hjälp, men ingen brydde sig riktigt. De svar jag fick var att jag skulle sluta fåna mig och klättra upp igen, men jag kunde inte. Jag kämpade verkligen. Jag skrubbade knän, bröt naglar och fick blåmärken, men jag fick fortfarande samma, upprepade meningar: "Klättra upp då", "du försöker ju inte ens", "jag klättrade minsann upp ur ett hål utan att klaga, så du är ju fan patetisk". Den värsta var nog " Du får skylla dig själv som alltid gick omkring vid kanten".

     Jag blev fast i hålet i många, många år. Jag föll bara djupare och djupare ner i avgrunden varje gång jag försökte klättra upp igen. Jag hade nu nått bottnen. Jag låg där, utmattad, sönderslagen, krossad, med alla revben synliga när jag hörde att det hände saker långt ovanför mig. Hjälpen hade äntligen kommit.

     Tillslut hade läkare kommit fram till hålet. Den första frågade varför jag hade hoppat ner dit med flit, och kommenterade hur onödigt det var. Den andra föreslog terapi, och började fråga hur det kändes att vara därnere i hålet. Han sa att jag inte alls var fast i ett hål, utan att jag bara hade intalat mig det. "Det blir vad du gör det till!", sa han. "Kom upp nu. Jag har inte hela dagen på mig, så sluta slösa min tid på dina dumheter."

Jag förstod inte vad han hade menat med det. Blev han tappad som ett barn eller? Det var väl klart att jag var fast i ett hål, en avgrund! Jag ser ju det själv, jag känner det själv. Jag har försökt att ta mig upp i flera år. Jag har kämpat mig igenom blod, svett, tårar, och en hel del andra vätskor, och har ändå inte lyckats ta mig upp. Hur vågar han?

     Tillslut kom en doktor som förstod att jag faktiskt inte kunde klättra, och det tyckte jag var en början i alla fall. Hon började slänga ner piller till mig, och sa att jag skulle ta dem varje dag, för då kommer jag en dag att få vingar, så att jag kan flyga upp istället.

     Det var för nio månader sedan. Just nu sitter jag där, längst ner på bottnen i den kalla, mörka avgrunden. Jag har fått mina vingar, men jag kan inte flyga. Jag har försökt, gång på gång, men lik förbannat kan jag inte för mitt liv ta mig ur avgrunden. Det är något som drar i mig, samma kraft som höll kvar mig vid kanten när jag var liten. Nu drar den i mig från alla håll. Jag kan inte röra mig, jag kan inte stoppa det, jag kan inte ens skrika på hjälp. Jag kan bara sitta här och låta det hända. Och än en gång står alla ovanför mig, och dömer mig för något de inte har en aning om.