Det finns inte mycket jag kan säga, inte mycket jag kan göra. Jag antar att det är som det är och att jag måste leva med det, som vanligt. Att skriva om det kommer inte att förändra något, för jag har inget att säga. Det är jobbigt. Folk säger att de är här för mig, att jag ska prata med dem, men vad gör det för skillnad? Allt är bara äckligt meningslöst. Jag har gått ner till rälsen ett par gånger den senaste veckan. Vid en tunnel, där tåget går tillräckligt snabbt. Där de inte skulle märka förrän det var försent för att stanna. Samtidigt så vet jag att jag inte kan göra såhär mot Henne.