Vad är det för fel på mig? Jag har inte varit till skolan på 2 veckor nu. Den första veckan var ju i och för sig sportlov.. Men ja..

     Jag kan inte ta hand om mig själv just nu. Det är något allvarligt fel på mig, det har jag vetat sen länge. Jag rasar ihop igen. Jag kollapsar. Jag kan inte göra de enklaste av saker, jag är för svag för att gå till skolan. Det är inte ens att jag är ledsen, arg, förtvivlad. Jag är bara psykiskt svag. Det är mycket mer extremt än vad det var igår. Idag kan jag inte ens svara i telefonen som en vanlig människa. Jag kan inte bete mig som en vanlig människa. Det är som om min autism har greppat tag i mig hårt och är ännu mer påtaglig än vanligt. Det blir så ibland, när jag mår såhär extremt. Jag kan inte förklara för resten av omvärlden hur det är.

     En vän ringde mig och frågade varför jag inte var i skolan. Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Det enda som kom ur mig var "fråga inte bara. Jag kommer bara inte till skolan". Sen lade jag på. Efter att han hade sagt okej. Jag vet att jag sårade eller nåt, men jag orkade bara inte.

     Det är för jävligt. Alla ljud skriker åt mig, alla färger sticker mig i ögonen. Verkligheten tar död på mig. Jag får ångest, jag vill skrika, jag vill slå sönder allt som är fel. Jag vill bara gömma mig. Det är så ansträngande att varje dag försöka passa in i den rollen jag måste spela. Det är inte accepterat att vara som jag är. Världen förstår inte varför jag måste ligga på golvet och stirra när det blir jobbigt.  Man kan inte stänga av när man inte vill mer, för det är oartigt. Jag förstår ju det, egentligen. Om någon skulle göra det mot mig så skulle jag ju också bli ledsen. Det vet jag ju. Egentligen. Passa in passa in passa in. Gör ingen ledsen, gör ditt bästa. Du misslyckas med allt och du är patetisk, men du ska ändå göra ditt bästa! Nej! Jag kan inte! Jag orkar inte!

     Jag bryter ihop och ingen förstår varför. Ingen förstår hur allt är fel. Om någon kommer och hälsar på idag så kommer jag att bryta ihop. Jag orkar bara inte. Ingen fattar hur jävla jobbigt jag har det. Alla tror att jag är okej bara för att jag håller ihop när folk är omkring. Sanningen är att jag står på gränsen, och ingenting stoppar mig förutom den lilla styrka jag har kvar, och ingen annan kan hjälpa mig.