Varför är jag fortfarande vaken? Jag tog mina sömntabletter, och ändå är jag vaken nu. Klockan är runt 4 på morgonen. Har mina sömnproblem blivit värre? Kommer jag att vara uppe i veckor igen? Jag är nått så otroligt trött, och ändå kan jag inte hålla ögonen stängda. Jag orkar inte. Jag vet redan att jag inte kommer att orka med skolan imorgon, så varför ens försöka? Jag funderar på att ta några tabletter till så att jag kan somna åtminstone. Jag kan inte hålla på såhär längre. Jag orkar knappt låtsas. Det blir bara värre, och jag kan inte ens dra mig ur sängen, trots att jag inte sover. Jag behöver fan hjälp. Riktig hjälp. Men det går ju inte. Och ingen annan kan hjälpa mig. Ingen kan. Allt är så jävla värdelöst. Jag är bara så trött, på allt.

     Allt gör mig irriterad idag. Jag stör mig så mycket på att många gästskådespelare i Supernatural är värdelösa. I alla fall barnen. Och en hel del andra. Serien är bra, och de flesta är bra skådespelare, men dem som är dåliga.. Fan vad jag stör mig. Speciellt idag. Stela, uttryckslösa, går inte in i rollen. De bara står rakt upp och ner på stället och säger sina repliker, inte mer. Dem bryr sig inte ens om att det ser ut som om dem har suttit på en decimeter lång spik och pratar som om de lärde sig att prata igår. Jag kan inte skylla på de små barnen, de som är mellan 0-8 år. Mellan 9-11 har jag också relativt mycket överseende, men över det så har jag ingen tolerans alls känns det som. Ännu värre med vuxna skådespelare. Vad fan ska man vara skådespelare om man inte kan skådespela för?

     Jag har inte åstadkommit någonting idag. Jag gick inte till skolan. Jag har inte diskat, städat eller tvättat. Jag har bara duschat, ätit och kollat på supernatural. Och varit en bitch. Jag är åtminstone en ren och mätt bitch.

     Om jag skulle dö nu, vilka skulle bry sig? Hur många veckor skulle det ta innan de som brydde sig inte gör det längre? Hur lång tid tar det att glömma bort mig? Om jag dör ikväll, så kanske jag är glömd redan imorgon. Jag har inte lämnat annat än oreda och kaos bakom mig. Ingenting som är värt att hålla fast vid, ingenting att vara stolt och hurra för. Jag är ingenting. Jag kan ingenting.

     Så jag blev uppenbarligen inte överkörd eller något liknande. Just nu sitter jag och gråter över en serie. Jag hatar att se hur allt går åt helvete för dem, speciellt för min favoritkaraktär. Han gör sitt allra bästa för att skydda alla, och ändå går allt åt helvete, och alla överger honom. Ingen förstår att det han gör, gör han för dem. Att han gör allt för att skydda dem, och skulle dö för dem om han var tvungen, men de fattar inte det för de är själviska idioter. It's really heartbreaking. Jag vill inte kolla mer, men jag måste se hur det slutar. Well fuck.

     Jag har försökt att muntra upp mig själv, men som sagt så är inte depression ett val, så det gick ju som det gick. Jag lyckades dock hålla upp en bra fasad igår när jag träffade en kompis och sov över.

     Sanningen är att jag är trött. Jag är så otroligt trött. Jag har tappat aptiten igen. Det mesta äcklar mig just nu, förutom just vissa saker: cola och tomteklubbor. Jordgubbar skulle jag inte ha något emot att äta, men den lyxen har jag inte. En liten del av mig vet att jag måste få i mig något mer, den andra, större delen kan inte bry sig mindre.

     Jag berättade för morsan att det har blivit värre igen, till den grad att jag inte bryr mig om någonting. Hon säger att jag måste ta kontakt med en läkare, att jag till och med borde få en akuttid. Jag vet inte, och jag orkar inte tänka på det.

     Jag funderar på att gå ut och gå. Skita i allt och bara gå. Det är en sak som borde skrämma mig. Jag är inte säker på att jag skulle bry mig om att se mig om innan jag gick över vägen. Jag skulle inte hoppa undan om en bil körde emot mig. Och om jag gick på tågrälsen och ett tåg kom emot mig, så skulle jag ställa mig med öppna armar och dö med ett leende på läpparna. Det här borde skrämma mig, men ärligt talat så kan jag inte bry mig mindre. En promenad på rälsen känns lockande just nu, med eller utan tåg. Det har alltid känts bra att göra det.

     Vad är det för fel på mig? Jag har inte varit till skolan på 2 veckor nu. Den första veckan var ju i och för sig sportlov.. Men ja..

     Jag kan inte ta hand om mig själv just nu. Det är något allvarligt fel på mig, det har jag vetat sen länge. Jag rasar ihop igen. Jag kollapsar. Jag kan inte göra de enklaste av saker, jag är för svag för att gå till skolan. Det är inte ens att jag är ledsen, arg, förtvivlad. Jag är bara psykiskt svag. Det är mycket mer extremt än vad det var igår. Idag kan jag inte ens svara i telefonen som en vanlig människa. Jag kan inte bete mig som en vanlig människa. Det är som om min autism har greppat tag i mig hårt och är ännu mer påtaglig än vanligt. Det blir så ibland, när jag mår såhär extremt. Jag kan inte förklara för resten av omvärlden hur det är.

     En vän ringde mig och frågade varför jag inte var i skolan. Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Det enda som kom ur mig var "fråga inte bara. Jag kommer bara inte till skolan". Sen lade jag på. Efter att han hade sagt okej. Jag vet att jag sårade eller nåt, men jag orkade bara inte.

     Det är för jävligt. Alla ljud skriker åt mig, alla färger sticker mig i ögonen. Verkligheten tar död på mig. Jag får ångest, jag vill skrika, jag vill slå sönder allt som är fel. Jag vill bara gömma mig. Det är så ansträngande att varje dag försöka passa in i den rollen jag måste spela. Det är inte accepterat att vara som jag är. Världen förstår inte varför jag måste ligga på golvet och stirra när det blir jobbigt.  Man kan inte stänga av när man inte vill mer, för det är oartigt. Jag förstår ju det, egentligen. Om någon skulle göra det mot mig så skulle jag ju också bli ledsen. Det vet jag ju. Egentligen. Passa in passa in passa in. Gör ingen ledsen, gör ditt bästa. Du misslyckas med allt och du är patetisk, men du ska ändå göra ditt bästa! Nej! Jag kan inte! Jag orkar inte!

     Jag bryter ihop och ingen förstår varför. Ingen förstår hur allt är fel. Om någon kommer och hälsar på idag så kommer jag att bryta ihop. Jag orkar bara inte. Ingen fattar hur jävla jobbigt jag har det. Alla tror att jag är okej bara för att jag håller ihop när folk är omkring. Sanningen är att jag står på gränsen, och ingenting stoppar mig förutom den lilla styrka jag har kvar, och ingen annan kan hjälpa mig.

     Jag vet inte vad jag tänkte på när jag slutade ta mina piller. Att jag skulle må bättre utan dem? För det gör jag inte. Det vet jag ju, egentligen. Jag mår piss, jag kan knappt gå upp ur sängen och göra allt som jag måste. Jag rättar mig själv: jag kan inte. Jag vill ingenting, jag kan ingenting. Jag faller, jag mår värdelöst, äckligt dåligt. Men jag tvivlar starkt på att det bara är för att jag slutade ta mina piller i en vecka och några dagar. Jag vet att jag alltid brukar krascha extra hårt när det är vår. Jag vette fan hur jag ska ta mig igenom allt, men jag antar att ta mina äckliga piller är en början, även om det enda de gör är att ta bort spetsen på taggarna, och inte ens allihopa.

     För er som inte vet hur det är att må och leva såhär, så kan jag försöka att förklara lite. Tänk dig att du har brutit båda benen. Tänk dig att dina ben är krossade, du skriker efter hjälp. Det finns tusentals människor omkring. Tänk dig att 80% ignorerar dig, bara går förbi och skiter totalt i hur mycket smärta du blir tvungen att utstå. Resten av dem säger åt dig att sluta klaga.

     "Ställ dig upp och gå för fan! Du bara överdriver! Jag har också brutit benen en gång, men jag ställde mig upp och gick ändå!".

     Saken är den att du kan inte ställa dig upp. Du kan inte gå. Ändå är det ingen som förstår det. Och tänk dig skammen över att du inte kan, hur mycket du än försöker. Alla andra kan ju gå, eller hur? De där som sa att de också hade brutit benen kunde ju gå, så varför inte jag?

     Tänk dig nu att du fick en rullstol så att du kan ta dig framåt. Det går enklare nu, eller hur? Och du har fått smärtstillande så att du inte känner någonting heller (liknelse med antidepressiva), gud vad bra. Ingen har rättat till benen så att de läker ihop fint, men det bryr sig ingen om. Det är nu allt det jobbiga börjar. Det enda stället som är anpassat efter ditt handikapp är ditt eget hem. Där är allt lätt att få tag på, och du behöver inte kämpa lika mycket.

     Tänk dig nu att vart du än går utanför hemmet så finns det bara trappor. Inga hissar, inga ramper. Trappor. Du kan inte ta dig upp. Du ser att alla andra kan gå upp och ner för trapporna hur lätt som helst. Du får dömande blickar för att du inte kan. För att komma upp blir du tvungen att kämpa till gränsen av allt du har.

     Tänk dig ett liv där du måste kämpa med exakt allt. Det är så det är när man är kliniskt deprimerad. Tänk dig fan i mig för innan du kommenterar om något som du inte vet om. Om du inte var tvungen att kämpa med vardagen så var du inte extremt deprimerad som du själv påstår. Sluta göra allt till en jävla tävling! Jag får fanimig spunk på er allihopa.

     Jag är så trött på allt. Jag är trött på världen och livet, trött på mig själv. Jag hittar ingen mening med någonting. Det känns som att allt jag gör är ett slöseri med tid och att allt är tråkigt. Jag hatar att det är såhär. Jag glider ner i avgrunden igen, och det finns inget jag kan göra åt det. Vette fan om jag orkar med allt. Hela jävla världen är åt helvete.

     Jag försöker att sysselsätta mig, men allt är värdelöst. Serier och tv-spel kan gå och dra något gammalt över sig, musik kan dra åt helvete, allt konstrelaterat kan gå och dränka sig i toaletten. Jag vill inte, jag kan inte, jag orkar inte. Allt är så jävla meningslöst att jag bara vill spy. Allt är så uttjatat, det enda jag vill ha är tystnad. Jag vill bara stöta bort allt och alla tills jag kan andas igen. Till och med det är jobbigt, att andas.