Jag har försökt att muntra upp mig själv, men som sagt så är inte depression ett val, så det gick ju som det gick. Jag lyckades dock hålla upp en bra fasad igår när jag träffade en kompis och sov över.

     Sanningen är att jag är trött. Jag är så otroligt trött. Jag har tappat aptiten igen. Det mesta äcklar mig just nu, förutom just vissa saker: cola och tomteklubbor. Jordgubbar skulle jag inte ha något emot att äta, men den lyxen har jag inte. En liten del av mig vet att jag måste få i mig något mer, den andra, större delen kan inte bry sig mindre.

     Jag berättade för morsan att det har blivit värre igen, till den grad att jag inte bryr mig om någonting. Hon säger att jag måste ta kontakt med en läkare, att jag till och med borde få en akuttid. Jag vet inte, och jag orkar inte tänka på det.

     Jag funderar på att gå ut och gå. Skita i allt och bara gå. Det är en sak som borde skrämma mig. Jag är inte säker på att jag skulle bry mig om att se mig om innan jag gick över vägen. Jag skulle inte hoppa undan om en bil körde emot mig. Och om jag gick på tågrälsen och ett tåg kom emot mig, så skulle jag ställa mig med öppna armar och dö med ett leende på läpparna. Det här borde skrämma mig, men ärligt talat så kan jag inte bry mig mindre. En promenad på rälsen känns lockande just nu, med eller utan tåg. Det har alltid känts bra att göra det.